Hans föräldrars skilsmässa var en oerhört viktig händelse för Steven Spielberg och den kanaliserade den sällan diskuterade melankolin i hans filmer, oroligheten mellan män och kvinnor i dem, hur de alltid slutar med någon känsla av förlust. Att stå som ett offer för en personlig katastrof bunden till ens självaste härkomst, och att inte kunna göra något åt det, att acceptera smärtan; det är en smärta som är en del av alla hans filmer, ett visst sting som gör hans känsla av glädje och förundran desto starkare och hans humanistiska hållning desto mer trovärdig. Det är så inarbetat i hans filmskapande att källan till det, själva skilsmässan i sig, inte längre spelar någon roll.
Och det är också så jag läser The Fabelmans, Spielbergs påstådda självbiografi. Den gjorde mig lite förvirrad till en början. Med tanke på hur viktig Spielbergs uppväxt har varit för hans filmer, kunde jag inte förstå hur eller varför han bestämt sig för att göra en så trygg och säker film om saken. Berättelsen handlar fortfarande, tekniskt sett, om en till synes idyllisk judisk familj som slits sönder av en skilsmässa (underbyggd av hans fars framgång och hans mors hängivenhet till en annan man). Men saken verkar vara avgjord på förhand. Berättelsen bygger mot en stark känslomässig katarsis som sedan aldrig kommer. Karaktärernas psykologi presenteras för oss (pappan är snäll men svag, mamman viljestark men förvirrad, lilla ”Sammy” vill göra filmer) och upprepas sedan helt enkelt genom hela filmen. Manuset (av Spielberg och Tony Kushner) bryr sig inte om så mycket tematik eller nyanser. Det är lindrande, visserligen, att se en modern film som inte uppehåller sig vid trauman, men ändå. Hans pappa fick jobb och hans mamma gillade en annan kille. Efter att ha lyssnat på Spielberg prata om detta genom åren vägrar jag att tro att det inte fanns något mer i det. Eller, ännu viktigare, att han inte har tillbringat otaliga rastlösa nätter med att brottas med det.
Men The Fabelmans är helt enkelt inte filmen som den yngre Spielberg skulle ha gjort. Hans medelålderskrisfilm Hook är på många sätt en bättre självbiografi. Verkligheten passar inte hans filmskapande. Terapisessioner, själens mörka nätter, ivägkastade tallrikar och omkullvälta bord, mobbning och (mest besvärligt) sex – Spielberg är inte bra på sådana saker. Han måste hitta på för att göra något personligt; jag tror att det bara är en grundläggande princip för hur hans filmskapande fungerar. När han försöker göra något som The Fabelmans hamnar han i en återvändsgränd. Hade han gjort det för 30 eller till och med 20 år sedan, skulle det ha varit en fruktansvärd röra. Att han gör filmen nu är, misstänker jag, för att han inte längre är lika bekymrad, kanske till och med intresserad, av den. Man förväntar sig en svår, jobbig film. Istället är The Fabelmans en något antikverad hyllning, en rätt fyrkantig berättelse om antingen glada eller gråtande ansikten, som en serietidning omsorgsfullt insvept i plast. Bortsett från dess tekniska felfrihet skulle filmen kunnat vara en TV-film från 70-talet, av samma slag som den unge Spielberg började sin karriär med att göra.
Jag skulle kunna kalla mig besviken på filmen, men jag kan inte komma ifrån hur oundvikligt det hela är. Om det finns ett budskap i denna film påminner det som fanns i Pedro Almodóvars Smärta och ära – filmen är allt du får. En filmskapare skapar film. I slutändan är filmen inte mycket mer än summan av bitarna den är gjord av. Här blir The Fabelmans måhända ett charmigt försvar av auteurteorin; en regissörs filmer är en förlängning av regissören själv. Så visst, någon kunde säkert ha gjort Spielbergs livshistoria till ett verkligt omskakade och seriöst berörande drama. Men de här sakerna hände Spielberg och därmed slösades också den dramatiska potentialen bort på honom. Han var upptagen med att filma tågmodeller. Det förändrades aldrig.