Det här är den typen av film som lever på den goda viljan man har under de första tio-femton minuterna. Upplägget är så bra att man väljer att inte se hur resten av filmen inte riktigt lever upp till det. Rango, ödlan som lever i sin egen värld, som dåligt döljer sin ensamhet med fåfänga, kastas in i den verkliga världen, den hårt verkliga världen till och med, nästan grymt; filmen lovar oss mystik såväl som existentialism, som en barnfilm med en moral, bara den är mer eller mindre för vuxna.
Sedan vandrar han in i en närliggande ”stad”, blir av misstag sheriff och fastnar i en intrig som är helt och hållet professionell men helt mekanisk.
Intrigen cirkulerar kring hur den girige borgmästaren gömmer undan allt vatten, vilket påminner en hel del om Chinatown, medan annat i filmen tar vad den behöver från spaghettiwesterns, Kurosawa och diverse andra filmer. Filmen är ett smörgåsbord av influenser och allteftersom den lite väl bekväma och tillrättalagda intrigen utvecklar sig blir filmen tyngre, mer överbelamrad och något långdragen, som om den inte kan bestämma sig för vilken film den egentligen vill påminna om eller varför. Filmen delar huvudpersonens kameleontiska själlöshet men olikt honom hittar den ingen riktig karaktär. Samtidigt är det ett sympatiskt, ovanligt piggt och säreget projekt, sällsynt för tiden den gjordes i, med färgstarka skådespelare (Johnny Depp är mer minnesvärd än på länge som ödlan) och minst sagt genomarbetad animation, delvis framställt via konsulthjälp av Roger Deakins.
Ändå blir inte Rango mer än en hygglig western, och på inga sätt mer begåvad än Toy Story, filmen som satte ribban för hur man skildrar en figurativ värld som kommer i kontakt med en ”verklig” värld. I vilket fall som helst är det manusets färglöshet som sätter käppar i hjulet för filmen. Rangos missöden är inte resultatet av hans egna dilemman, eller någon speciell sanning; handlingen är ett hopkok av omständigheter, sånt som man ser hela tiden i TV-serier – händelser leder till fler händelser, men de saknar specificitet och karaktär och verkar helt oundvikliga, uträknade på förhand. John Logan, manusförfattaren, verkar vara den typen av manusförfattare som aldrig har skrivit något som förvånat honom. Det som händer i Rango kunde ha hänt vilka karaktärer som helst i vilken film som helst.