Något av en milstolpe för Yasujirō Ozu, den typ av tystlåtna kammarspel ur vardagen som skulle komma prägla många av hans framtida filmer; handlar om konsekvenserna som följer för familjen när den äldre patriarken ”olägligt” dör – för änkan, den självgode unge sonen och den naiva dottern så innebär det en ny, osäker tillvaro där möjligheternas horisonter vidgas… och sluts. Här tycks Ozufilmernas landskap av dödläge kristalliseras – karaktärernas begär blir problem gentemot heder och ära, släktens rötter drar dem ner mot jorden medan det moderna samhället distraherar, livet levs, allt berättas inte. Stundtals lite rå i kanten, om man jämför med Ozus senare filmer, men denna tidiga pärla är samtidigt präglad av der filmernas outgrundlighet, vilken oftast uppstår efteråt, när man väl sätter sig ner och börjar fundera på vad man sett