Hitchcocks då-katastrof, nu-kultiga psykodrama med Tippi Hedren som kompulsiv tjuv som fastnar i ett äktenskap av en ”sexuell utpressare” (Sean Connery). Helhetsintrycket förblir ganska ojämnt, då filmen är onödigt lång och märkligt trög; de bästa delarna av filmen involverar kitschig livsstilsporr och alla stundar då man bävar inför vad tusan Connery ska säga härnäst; det är som en upp och nervänd Sirk-film.
Det självupptagna fokuset på Hedren och hennes mentala gåtor är mindre intressant; filmens slutgiltiga premiss (”undertryckt minne” och så vidare) är korkade dumheter, men filmen är åtminstone någorlunda logisk (till skillnad från många Hitchcockfilmer) och den dundrar på med sina idéer med en sådan bedövande obarmhärtighet att det är svårt att inte låta bli att beundra.
Man kan också se bara genom att titta på den att Marnie har blivit mer inflytelserik än många andra Hitchcockfilmer. Mitt huvudproblem med filmen är detsamma som jag har med många av hans filmer, speciellt Vertigo; mannen saknade djup. Jag tror inte att han hade ett intresse av abstraktioner eller tvetydighet, och jag köper inte alls att han ingjutit sina filmer med någon form av personliga tvångstankar och så vidare. Utan någon önskan att överanalysera dem blir hans berättelser för mig helt enkelt lite dimmiga. Marnie blir ett särskilt långsamt tåg att åka, bara för att nå en dum (för att inte tala om sadistisk) slutsats, även om det finns ett par besynnerliga saker att se längs vägen.