Liten men slug satir om en miserabel gnällspik som tror sig vinna 25.000 dollar när ett stort kaffeföretag utlyser en slogantävling – egentligen är det hans kollegor som spelar ett spratt på honom, men missförståndet hinner gå för långt.
Preston Sturges andra film, efter Skojare gör karriär samma år, visar genast vilken intelligent berättare han är – berättelsen förskönar inte huvudpersonen men när han kastar sig ner för sitt sluttande plan kan vi inte komma bort från vår egen empati. Samtidigt paras det kapitalistiska maktspelet snitsigt ihop med det ironiska scenariot, som föreslår att framgång i USA är en ren fråga om slump och korruption.
Den Capra-liknande melankolin är också mycket gripande, särskilt i sin uppriktiga brutalitet vad gäller myten om meritokrati; om du är begåvad eller inte är abstraktioner förlorade i verklighetens brus; vilken tjomme som helst kan snubbla förbi grindvakterna och få ett kommersiellt godkännande, givet en viss uppsättning omständigheter. Under tiden svälter bra människor och stort arbete, stort och smått, går osynligt; filmen slutar på ett glatt skämt, men läs de sista ögonblicken visuellt och tonmässigt, så ser man att vi förmodligen ska läsa mellan raderna.
Allt som allt går det inte att hitta mycket att klaga på här, trots att speltiden på 67 minuter är i lättaste laget.