Fascinerande och mycket starkt historiskt epos berättat på minimal budget; den första filmen från Östtimor och lika mycket en aktivistiskt orienterad skildring av de nästan trettio åren då landet var ockuperat av Indonesien. Huvudpersonen är en kvinna som tillsammans med några andra i sin by måste lida helvetets kval för att överleva. Till stor del gjord och framförd av amatörer, vilket förstärker naturalismen och det direkta budskapet – vi ser omänskligt förtryck, genomlevt av de i bild, följt av strävan i sin renaste form. Att gränsen mellan verklighet och fiktion är så tunn här, särskilt i andra delen av filmen som lånar intrigen från en fransk medeltidsberättelse (där en man påstår sig vara byns förlorade son), är bland annat vad som gör filmen så säregen. Detsamma gäller för de många bryska övergångarna och hoppen i tid, troligen gjorda av budgetskäl. Under den spartanska ytan har filmen strukturen av ett stort filmepos, och det stilistiska uttrycket hos ett konstnärligt drama, men den är lika mycket en indirekt dokumentär och en filmatisering av en muntlig berättelse av det slag som blir nedärvt från generation till generation. Den bevisar att en film kan vara hudlöst stark och samtidigt genomskinlig, samt att cinematiska kategorier och narrativa konventioner egentligen är godtyckliga.