Grattis på trettioårsdagen till Siste actionhjälten, en udda film på alla sätt och vis. Det är mer eller mindre ett misslyckande på alla sätt, men idén med filmen är så bra att den bär sig själv genom sig själv ändå.
Filmen bygger på ett originalmanus från 1991 skrivet av två studenter. De lyckades sälja det, varpå det skrevs om, bland annat av Shane Black, tills det blev en enda röra. Sedan tvingades produktionen igång med en kort deadline.
Det ursprungliga utkastet behövde lite arbete, såklart, men man visste vilken film man ville göra. I grund och botten var det en dum snutfilm med Arnold i 80-talsstuk, med en femtonårig kille som oförklarligt sugits in i filmen. Det hela är inte otvetydigt, han tror själv att han drömmer, så berättelsen bibehåller ett sorts plausibelt förnekande. Manuset parodierar actionfilmer genom att låta en verklig person interagera med tvådimensionella idioter. Detta var sällsynt vältajmat, eftersom actionhjältarnas era började tyna ut i början av 90-talet, och Arnold och Stallone försökte sig på komedi medan Mel Gibson gjorde Hamlet (vilket originalmanuset parodierar, ett av få saker som är kvar intakt i den färdiga filmen).
Som alla första utkast behövde manuset skrivas om. Tyvärr vilade just detta manus på ett koncept som var väldigt specifikt och därför väldigt skört. Shane Black tappade tydligen bollen tidigt och förvandlade ”filmen i filmen” till en parodi av alla typer av filmer. ”Filmen i filmen” förvandlas alltså till en annan version av Toonsville i Roger Rabbit, ett imaginärt Underland som bara tangentiellt är en film. I den här världen kan du hyra T2 på Blockbuster men Stallone spelar huvudrollen som T-800. Ändå hänger den faktiska T-1000 omkring på polisstationen, där en tecknad katt har den bästa meritlistan. Filmen bryr sig inte riktigt om vad den håller på med, vilket är förödande för helheten.
Grunden för allt som pågår i Siste actionhjälten är så vinglig och full av osammanhängande krux att man snabbt inser att man bara kommer överleva filmen genom ens nyfikenhet för bilvrak. Ändå, trots de omöjliga oddsen, är filmen inte en hemsk filmupplevelse. Den ser bra ut, och känns ganska trevlig. John McTiernan såväl som Arnold själv har en överjävlig kontroll över vilken film de än gör. Faktum är att hela ensemblen verkar väldigt självsäker, med Charles Dance som gör en av 90-talets mer karismatiska skurkar. Filmen insisterar på att bli till, och mycket av den fungerar, tror jag, på grund av själva filmmediets natur. Filmer är mer estetiska än bokstavliga ändå vilket är anledningen till att alla försök till exposition och tekniska förklaringar (typ ”den magiska biljetten” som förklarar hur killen i filmen flyger in i filmen-i-filmen gör filmen värre. Alla filmer vet att de är filmer ändå. När vi säger ”filmen vet att det är en film” menar vi en film som vet att den vet att det är en film. En sådan film spelar snabbt och löst med sin egen verklighet, och estetiskt kommer den alltid att fungera. En bra film är en sak, men en film med mycket filmlighet är ren glädje. Det är därför själva filmens idé, även när den hanteras till en massa, ger den vingar.