Filmens pacifism kan framstå som absurd, men jag uppskattar den ändå. Cameron var vis nog att inse att en film om att stoppa kärnvapenförintelse kräver hjältar som faktiskt inte själva mördar människor. Hörnstenarna i filmens filosofi kommer när Lina Hamilton sänker sin pistol och hyssjar sitt offer (egentligen sig själv) som en mor till ett barn (ett psykologiskt explosivt ögonblick) och när Edward Furlong omedelbart vet skillnaden mellan T-1000 och hans mamma. Vi går för närvarande igenom en AI-fluga (det är ungefär som 2020-talets version av kloning och genteknik) men med tanke på hur mycket folk hatar alla dessa dysfunktionella maskiner, föraktar overklig CGI och skrattar åt chatbottar så tror jag att mänsklighetens motstånd har underskattats.
Terminator 2 är Camerons mest sofistikerade verk som manusförfattare och regissör, och det med råge. Faktum är att det kanske är den enda filmen han gjort som faktiskt fungerar under någon sorts yta. Manuset är vackert, både i hur scener utspelar sig och hur de är genomtänkta i regin. Notera scenen mellan Sarah Connor och Silverman, den slemmige psykologen. Hamiltons komplexa framträdande av en kvinna som håller upp en mur medan hon också sätter upp en fasad och pratar om att ha ett ”mål” att ”se fram emot”. Silverman ler varmt när han ber henne berätta mer, bara för att senare stänga ner samtalet á la banala ondskan. Vi är inte helt säkra på hur uppriktiga eller ouppriktiga karaktärerna är när de uttrycker dessa känslor – det är precis den sortens nyans som AI inte förstår – och när jag såg filmen den här gången blev jag tagen av hur mycket liv och mänsklig variation Cameron visar upp. Jag har alltid betraktat honom som en rätt kall teknokrat, men Terminator 2 är djupt varm och sofistikerad; eftersom den slutar på en ostig slutnot, kan vi tro att hela filmen har varit ostig, men så är inte fallet. Det blå och silverfärgade färgschemat är en effekt som skapar en kall plats för heta känslor. Cameron missar inte att göra minsta lilla biroll till en levande människa; till och med nörden med godisklubban, eller gubben med hagelbössa, eller hallway victim#1 ger fantastiska framträdanden.
Jag önskar att finalen hade varit någon annanstans än en annan av de där industriella fabrikerna från 80-talets actionlore, och filmen lyckas inte riktigt tygla filmstjärnan Arnold när han borde vara T-800. Cameron vill verkligen att det här ska vara en popcornfilm och sommarpopulismen stör den annars formella perfektionen, som kunde ha gjort det till ett modernt mästerverk i den formella, säg John Ford- eller Dovzhenko-traditionen. Tonen är snäppet, bara aningen för smetig. Men det är fortfarande väldigt nära perfektion, och med stor sannolikhet alla tiders blockbuster.