Jag har alltid tyckt att begreppet ”politisk korrekthet” är lite drastiskt. Ingen tycker att det är konstigt att prata om ”politiska vindar”, vilket i grunden är samma sak. Vi borde kanske kalla det ”politiskt mode” eller kanske ”politisk kutym”, en otydlig men distinkt känsla av att det finns saker du borde säga (eller filmer porträttera) och vissa saker som inte riktigt funkar. Men det finns ingen partilinje, ingen stalinistisk tractor beam som tvingar en att tänka på ett visst sätt. Det vi pratar om är ändå bara kosmetika över problem som förblir i princip oförändrade.
Ett bra exempel är filmen Made in America, som var politiskt korrekt 1993 men politiskt inkorrekt 2023.
Storyn: Whoopi Goldberg spelar en kvinna som måste informera sin dotter om att hon är resultatet av insemination. Dottern får reda på att hennes biologiska pappa är en vit snubbe (Ted Danson). Detta kastar Whoopi in i ”interracial panic”, eftersom hon var under intrycket att donatorn skulle vara svart.
Storyn hade kunnat funka i dag också, för i verkligheten har inte mycket förändrats på trettio år. Skillnaden ligger i den ”svartvita” kodningen och symboliken. Den här mycket amerikanskt orienterade ”raspaniken” understryks av att Goldberg är en ”urban bush woman”, en sorts Indiska-approprierad afrikan som äger en afrikansk kultbutik, medan Danson är en bilförsäljare av cowboytyp, som clownar omkring med djur i billiga tv-reklamer. Allt eftersom filmen fortskrider börjar Goldberg och Danson dejta och blir ett par (de dejtade även varandra i verkligheten). Utan att gå in på för mycket detaljer, finns det en skruvad känsla av vit frälsare här med Danson som en slags ockupationsmakt, White Dad kommer till undsättning, låt oss återkolonisera!
Eller rättare sagt är det ”feelsen” och ”vibesen” man får om man försöker tänka i takt med ”vindarna”. Men samma film 1993 var ganska godartad och ofarlig. Det som var progressivt då var ”multikulti”. Idag är de flesta överens om att termen är ganska problematisk. Jag är ännu inte gammal och grå, men jag är gammal nog att ha sett dessa ämnen komma och gå. Om ytterligare 30 år kanske den här filmen blivit retroaktivt modern igen.
Om du vill ha en recension: Jag tyckte att premissen var intressant och den första akten hade några roliga delar (en involverar Will Smith, som helt klart försöker stjäla varje scen han är med i, fast i en spermabank). Men så fort Whoopi och Ted började bråka/dejta tyckte jag att filmen bara blev allt dummare som komedi och allt mer intetsägande som en romcom. Den sista twisten inser man nästan omedelbart och allt är underförklarat och slött; det är verkligen som om någon smällde på första akten till en random TV-film, för varför börja filmen med en konflikt som sedan omedelbart löses? Regin är också klumpig och låter skådespelarna regissera sig själva; man är aldrig helt säker på vad man ska känna i en scen eller en annan.
Men filmen var en succé 1993, så hey! Vindarna fungerar.