När vi pratar om den tolfte Halloween-filmen så innebär varje överraskning, från vilket håll som helst, att den automatiskt blir lite bra. Det överraskande med Halloween Ends är att David Gordon Green lutar sig tillbaka lite på sina dramadagar med den; det är mycket mer Snow Angels än vad hans två tidigare Michael Myers-filmer var, ett ångestfyllt småstadsmelodrama där bristfälliga människor gör misstag, små och stora, som kulminerar i tragedi… fast denna gång har Laurie Strode och Michael Myers fastnat mitt i det hela. Snarare än att vara en berättelse om sorgliga öden har det också något att göra med ”ondska” (vad det nu är); filmen är en röra som perfekt representerar en tid då filmer inte längre bryr sig om (eller får?) vara narrativt sammanhängande. Jag har ingen aning om varför Hollywood-manus har blivit så grundligt obegripliga och narrativt inkompetenta; frågar du mig så började man använda AI för åtminstone tio år sedan. Å andra sidan har jag sett mycket värre exempel än detta. Absolut i filmer som heter ”Halloween” nånting. Greens gamla melodramer kanske inte leder till så mycket här, men det är lagom engagerande i sig; i synnerhet under första akten, när vi tillåts hoppas att A faktiskt ska nå B. Vilket det såklart inte gör. Det slutar bara i en till version av ”kjskdnfpsodna The Movie”.