Tredje Magic Mike-filmen är sådär ”bra i smyg” som så många Soderberghfilmer är. Tatum sticker till London här, sockermorsad av en något neurotisk rik kvinna (Salma Hayek) som vill att han ska sätta upp en strippshow på en gammal anrik teater. Filmen är ett enda stort ”varför inte?”-chill pill, regisserad med all klass i världen som om Soderbergh vill säga ”kommer ni ihåg när filmer var bra, utan minsta anledning?” På tal om klass har filmen också några (mycket omärkliga) anspelningar på klass. Men mer än något annat läser jag filmen som en metafor för filmskapare som kämpar för att göra konst på 2020-talet. Jag såg filmen 1 maj, av en händelse; dagen efter gick manusförfattarna ut i strejk i Hollywood. Lämpligt.