Den här filmen vilar enbart på den ofarliga charmen som skådespelarna frambringar. De agerar alla som om de är med i en obetydlig komedi på 90 minuter, så man får låtsas att det är vad man tittar på, även om den är närmare två timmar, och strävar tydligen efter att vara någon slags modern fabel, kanske inspirerad av Capra eller Lubitsch (två ganska olika temperament, men ändå…)
Jaha. Men ärligt talat, vad fan är den här filmen ute efter?
Kevin Kline spelar look-alike till USA:s president som får ta över rollen när denne vill komma undan en trist lunch; tyvärr får presidenten en stroke, Clinton-style, så han får helt enkelt finna sig i att ta över rollen permanent. Allmänheten får aldrig veta sanningen och vi lär oss att presidentskapet i själva verket styrs av säkerhetstjänsten, en Jago-liknande figur spelad av Frank Langella. Hela tiden känns det som att någon konflikt ska etableras – ska presidenthustrun få reda på sanningen, ska den beryktade vicepresidenten återvända från sin Afrikaresa? – men filmen backar gång på gång från all slags spänning. Dave är en helt ointressant karaktär som inte har en aning om vad han ska göra som president. I en scen lägger han om budgeten så att mer pengar läggs på hem för hemlösa barn. Man kan ju tycka att filmen har sitt budskap där, men den kommer aldrig med sin retoriska slutkläm. Istället blir det, till synes helt oavsiktligt, en film om en konspiration. Den enda som vet sanningen är Oliver Stone, som vill jämföra foton med Larry King i en rolig cameo. Rolig, ja, funny ’cause its true!