Ett udda familje/fantasiäventyr som jag aldrig hade hört talas om förut, där Shia LaBouf introducerades till världen som Stanley Yelnats, en pojke som måste åka till ungdomsläger där Jon Voight med tvättbjörnsfrisyr får honom att gräva hål i öknen. De andra barnen har smeknamn och stämningen är riktigt tuff, som att vi tittar på Cool Hand Luke eller Nyckeln till frihet men skådespelarna har krympts till tonåringar. Som om detta inte är nog påminns vi ständigt om Stanleys familjeförbannelse och två parallella berättelser, en flashback som involverar hans farfars farfars far och en annan där Patricia Arquette spelar någon slags western-outlaw. Kommer något av detta att hänga ihop i slutändan?
Jodå! Jag blev förvånad över hur villig jag var att stanna i filmen och se var den tog vägen. Den fungerar verkligen där konventionell visdom säger att den inte borde, och det borde få en att undra hur mycket av det som anses vara bra och dåligt egentligen bara är en fråga om vad människor är vana vid att se och vad de inte är vana vid att se.
Holes begår ett antal ”faux pas”, så kallade fel. Det hela är tonmässigt ojämnt. Stanleys familj är ett gäng knasbollar i ”Malcolm in the Middle”-stuk. Skurkarna är dock grymma på ett ganska enkelt och realistiskt sätt. Ändå spelas pseudofånglägret ut som fantasi. Men alla som har varit 14 år kommer att se att den hårda jargongen och de gröva skämten mellan pojkarna klingar mycket sant. Men vad ska man då göra med alla drömska sidospår, sagoliknande berättelser som verkar vara hämtade från ett par helt olika filmer?
Äh! Ibland kommer orden ”so what” lätt till mig. Filmen hålls ihop av en känsla av sanning; den vet vad den handlar om, den går dit den går. Skurkarna är fördomsfulla och giriga. Hjältarna är lojala och osjälviska. Somliga är någonstans mittemellan, för livet är inte helt svart och vitt. Ibland är det all ton man behöver.
Manuset skrevs av Louis Sachar, efter hans young adult-roman. Återigen, plocka upp den senaste utgåvan av ”Allmänt accepterade regler för filmestetik och kritik” så hittar du under författare: ”inte intuitiva manusförfattare, vet inte hur man är berättelseeffektiv, förstår inte ton, vill filma varje sida”. Jag borde alltså skylla den ojämna tonen på att Sachar inte kunde skriva ett filmmanus ordentligt. Detsamma gäller filmens speltid på två timmar; en mer ”professionell” manusförfattare skulle hitta sätt att kringgå information, ta genvägar i expositionen, ta bort scener med ovidkommande action som ”inte får historien att gå vidare”. Man skulle då få en mer konventionell Disney-film än Holes; en film där man inte missar mycket om man blinkar eller rentav somnar.
Det är sant att författare ofta inte vet eller verkar bry sig om filmer. Kända bestsellerförfattare (som Stephen King) såväl som de i Nobelsvängen (som Ian McEwan) har bevisat detta gång på gång. Men du gör dig själv en björntjänst om du tror att det finns regler för dessa saker. Ett manus är en ”ritning” endast om en filminspelning är en byggarbetsplats och en film en produkt, som innehåller vissa specifika ingredienser och sedan inget annat. Ja, det finns ett professionellt sätt att skriva, men man kan enkelt rita ett trecirkeldiagram för att illustrera hur ”professionellt” möter ”förutsägbart” och ”industrialiserat”.
Holes kan kännas för lång och omständlig, men jag är säker på att det bara beror på att den dansar motvals. Hur jäkla viktigt är ”effektivitet” egentligen? Varje omväg, varje utdraget scenario lägger till textur eller karaktär till antingen berättelsen, dess teman eller ett framträdande. Detta ger filmen rikedom. Det hade kunnat vara en film man glömmer. Nu är det en film man minns. Den är ungefär som en roman, fast det är en film. Det är inget fel med det!