Här började sommaren 2003 och för att vara en Hollywood-film från 2003 är X2 en frisk fläkt. Inte för att 2003 var så länge sedan (20 år är 16 % av all filmhistoria) utan för att 2003 var ett svagt filmår, särskilt fram till den punkten.
Men jag minns att jag lämnade biografen redan då överraskad över att jag inte gillade filmen mer. Trots att jag har sett den rätt många gånger sedan dess känner jag mig alltid lika nollställd i slutändan. Skådespelarna ser fantastiska ut och tempot är det som gör det sebart, men handlingen (som involverar professor X:s mentalistmaskin, Cerebro, bara en McGuffin egentligen) är verkligen omständig och karaktärerna har så mycket att göra att det blir för kluddrigt. Även när vi borde slåss mot en tickande klocka i slutet så står karaktärer i kö för att lösa sina problem på ett organiserat sätt. Allt är intrig och det finns ingen berättelse.
Men jag ogillar egentligen inte filmen, jag… känner bara inte så mycket för den alls, faktiskt.