Från regissören till Den onda dockan 2 kommer ”Cujo Come Home!” – en film som leker så mycket med djurfilmstroper att man ibland glömmer att man inte tittar på en rad reklamfilmer för trehjulingar eller hundmat som bara råkar ha otäcka punch-lines. Filmen skulle ha varit bättre med karaktärer som man inte vill mula i lervälling. Ally Sheedy spelar en dum, ouppmärksam journalist som snor en labbhund från ruinerna av ett blivande scoop (dvs ett forskningslabb fullt av djur i bur, du vet, en karriärmöjlighet för henne och så); hon är gift med [killen som spelade den första piloten i Con Air] som är en yuppierövhatt. Lance Henriksen är den galna vetenskapsmannen som letar efter hunden så han sliter sig mycket i håret och skriker mot himlen. Sedan finns det två semi-bozo-poliser, en av dem spelas av den där mulliga italoamerikanen som inte är Jon Polito och inte Dennis Franz utan den andra killen. Du vet. De är som de tre tenorerna av munkätande filmpoliser, säg inte att du inte vet exakt vem jag menar.
När det gäller midnattsrysare så finns det bättre och sämre än Man’s Best Friend. Den borde helt klart vara roligare. Liksom Onda dockan 2 har den någon form av kokainskadad brist på mänsklig nyfikenhet. Det är en filmisk motsvarighet till att vara fast med den där tråkiga kompisen i mellanstadiet; han som var besatt av sina leksaksmodeller och smällare, som inte ens ägde några filmer och som inte lät en röra någonting, inte heller hans serier som alla var inplastade. Om den där ungen någonsin växte upp för att göra filmer, är jag säker på att han skulle vara ungefär som John Lafia; en massa money shots omgivna av kallblodigt svineri.