På 70-talet tog Hollywood efter Europa, då unga amerikanska filmskapare inspirerades av de olika nya vågorna i den gamla världen. Filmer spelar uppenbarligen inte så stor roll längre, för man kan se i saker som Emily the Criminal att samma sak händer igen och ingen märker eller bryr sig. Å andra sidan är de nya vågorna mycket mindre engagerande. Ärligt talat är de inte ens vågor, mer som pölar och stänk. Inte ens David Bordwell kan komma på en bättre term för det än ”free-camera style”. Det här skulle vara dina socialrealistiska dramer av Dardenne-typ, med många långa sekvenser som visar folks bakhuvuden medan de rör sig genom offentliga rum.
Naturligtvis har denna stil ett syfte i en fantastisk. sociopolitisk film som Marknadens lag. Alla politiska kommentarer i Emily the Criminal är emellertid strikt skenbara. Det är en mycket amerikansk film, eftersom den mest handlar om att tjäna stålar. Den verkar drivas av ett patologiskt intresse av brott. Ja, fattigdom i USA är ett häpnadsväckande problem, och har alltid varit det, men det är som att närhelst en amerikansk film sätter sig ner för att försöka skildra den fattigdomen så slutar det ändå med en till Cagneyfilm om att slå systemet och gå sin egen väg. Myten om den amerikanska drömmen är tydligen svår att släppa taget om även när man försöker skildra eländet så tydligt som möjligt.
Jag borde inte låta för hånfull mot filmen, för jag såg den från början till slut utan att ha något större problem med den. Den är rimligt engagerande, för att vara en sådan här typiskt modern sak; den estetiska motsvarigheten till en kontinental frukost. Intrigpunkterna kommer och går i en stafett av ”aj då, nu ligger hon allt illa till”-scener. Jag har dock en smygande misstanke om att filmen kanske säljs för mer än den är värd. Det är ironiskt att man kan tjäna mer pengar som kriminell än genom gigekonomin. Eller, särskilt, pseudo-prestigefyllda ”praktikplatser” i storstadens genomfalska konst- och kulturbubbla.
Men filmen vågar aldrig göra detta till ordentlig systemkritik. I slutändan antyder den att Emily blir en brottsling eftersom det finns något spännande odjur inom henne som inte kan vila om inte insatserna är höga. Hennes humör är lika dåligt som Al Pacinos i Scarface och i slutändan är karaktären egentligen bara en annan version av Tony Montana. Skillnaden mellan henne och andra desperata människor som då och då måste doppa tårna i brott, är att ju fler brott hon begår, desto mer verkar hon ha talang för det.