Ett av de mest framträdande exemplen på vin- och middagsfilmen, där människor (helst gamla vänner) träffas (helst i ett hus på landsbygden över helgen) och spenderar tid för att spendera tid och försöker upprätthålla platoniska relationer som behöver nästan lika mycket arbete som romantiska. Lawrence Kasdan inspirerades av John Sayles Return of the Secaucus 7 som, som titeln antyder, var ungefär samma film. Se även Det amerikanska imperiets fall, Min middag med André, osv. Här har vi en redig ensemble – Tom Berenger, Glenn Close, Jeff Goldblum, William Hurt, Kevin Kline, Mary Kay Place, Meg Tilly; de spelar gamla collegevänner som träffas för en begravning då en av deras vänner begått självmord. De spenderar, alltså, en weekend i en stuga och diskuterar sin relation.
Går man ut på filmforum som letterboxd så ser man snart att denna uppvisning av boomerns livskris är väldigt provocerande för människor som är unga idag. Det är lite lustigt, och kommer med en komisk ton av tonårsilska. Tänka sig att farbror Bob, som nu röstar på Trump, var lite het en gång. Men nej! Stryk det. De är alla så privilegierade, så det här är dåligt. Det har något med Reagan att göra. Allt de gör är att prata, som om det vore kul att se på. De hade det ganska bra, de där jättepropparna. Grundläggande avundsjuka blandat med frustration (det är trots allt mamma och pappa, eller morfar/farfar) gör boomers till den inställda generationen.
Nu är allt det där bara en massa skitsnack, som tur är. Visst är generationer roliga att spekulera i, men vill man på allvar markera en generation från en annan, som om det rör sig om kategoriskt annorlunda människor, så talar vi om tämligen värdelös pseudovetenskap. En viktigare lärdom man missar om man ignorerar den här filmen är att det finns ett stort nederlag under ytan av alltihop. Även när det begav sig anklagades The Big Chill för att vara en ytlig film, men jag tror det är överflödet av montage och 60-talsmusik som gör att man får det intrycket. Vi ser rotlösa människor här, hippies som klippt sig och försöker smälta in i en luftkonditionerad verklighet. Det är inte ungdomens dårskap de begravt. De har svikit sig själva och gett efter för det tyranni de så väl definierat. Tidens kollektiva vågor drev dem i riktningar men de hade alltid ett val. De bestämde sig för att inte vara Noam Chomsky. Sedan fick de barn som fick det sämre ställt. De, vi, kommer i sin tur få barn som säkert kommer att kalla dem, oss, för gnällspikar.
The Big Chill är inte en perfekt film. Kasdan är för fyrkantig och kalkylerande, särskilt som manusförfattare, för att filmen ska släppa loss på sättet den vill. Det är som att filmen väldigt gärna vill vara en livlig fransk film, eller åtminstone en film av Hal Ashby eller Robert Altman. Men den är gjord av någon som gillar ånglok och modeller för mycket. Det är för mycket skådespeleri i filmen, för mycket kringgående retorik, för mycket slapp romantik och, ja, för mycket musik och montage (och på tal om det så kom fransmännen undan med att göra en remake utan att nämna källan i och med Små vita lögner som jag onekligen tycker är mycket bättre).
Men det är ändå en film som är sann i hjärtat. Det är en film om människor som är rädda för att tala om sanningen om sig själva. De lagar hålen i sina liv med något de kallar kärlek (ett hopkok av 60-talsentiment och den tysta generationens hysch-hysch-psykologi, d.v.s. deras föräldrar, ni ser hur det går?) De håller ögonen på moroten och låter framtida generationer älta sina trauman. Men vi sitter alla i samma båt, i slutändan. The Big Chill är ett bitterljuvt vykort från ett av våra många liv.