Blodröd sol (Rising Sun, 1993)

Vissa adaptioner ignorerar sitt källmaterial, andra är för trogna. Däremellan finns den förhandlande adaptionen. Den behandlar källmaterialet som något som inte är avsett att se likadant ut i slutet av processen. Korta pinnar kommer att delas ut.

Även om filmen uppenbarligen är orientalistisk, och inte skulle göras idag, måste du ta mitt ord på att Blodröd sol är en så pass politiskt korrekt filmatisering av Michael Chritons roman som man möjligen kunde få 1993.

Det är värt att påpeka vilken helt bisarr roman ”Blodröd sol” är. Hade det funnits internetforum att ventilera sig på hade Crichton troligen aldrig skrivit den. Romanen är en vansinnig tirad av avundsjuka och frustration, i huvudsak riktat mot ”japanerna”; en främmande art som har infiltrerat USA genom Body Snatch-kapitalism. Även den mest obetydliga karaktären har inget emot att stanna upp den tunna berättelsen för en ensidig orddump om japansk ”kultur”; Crichtons binära syn är fundamental, och det förklarar hans frustrationer. Om en amerikan i slutändan inte kan vara något annat än en Big Mac-käkande idiot, och om en japan inte kan vara annat än en zen- och hedersbunden bonde med rakknivsfokus och oändlig beslutsamhet – och dessa två klichéer var i själva verket hur Crichton definierade det (saker är som de är för att de är som de är och de är som de är för att saker är som de är, för att…) – då kommer Japan i princip ta över hela världen och det finns ingenting någon kan göra åt det. Eftersom olika människor uppenbarligen är bundna till ett fåtal fasta egenskaper, definierade av etnicitet och kön och så vidare, måste det helt enkelt vara oundvikligt att den ena nationen så småningom går om den andra. En liknande konflikt inträffar mellan män och kvinnor i ”Skamgrepp”. Det bör inte komma som någon förvåning att Chrichton vägrade acceptera klimatförändringar som verkliga. Han trodde på en sorts platt jord, en där saker aldrig har och aldrig ska förändras.

Hur som helst. Det fanns inget chans att Hollywood skulle göra romanen ”rättvisa”. Istället kommer filmen på det geniala PR-draget att ha Wesley Snipes i huvudrollen (det exakta ögonblicket, sann historia, när Crichton hoppade av projektet). I romanen är huvudpersonen såklart bara någon vit yuppie. Filmen lägger till en kort – men mycket medveten och ganska beslutsam – vändning till svart diskurs, där Snipes skämtsamt sätter den mytologiskt strömmande japanska ”kulturen” mot LA:s bakgator och deras opretentiösa gatukultur (naturligtvis är den här bilden också väldigt klyschig, men det är en annan diskussion).

Det som är avslöjande med allt detta är att premissen för dagens ”kulturkrig” (i verkligheten vilda högerfantasier vända mot allt och alla) var ganska tryggt inbäddad i det kollektiva medvetandet hos människor före internets tidevarv. Det kunde talas om rasism och politisk korrekthet, men man hänvisade då till en vag föreställning om att vara ”fördomsfull” eller inte; vem som var det, när eller varför. Men de flesta människor tog för givet, utan att någonsin riktigt märka det, att mänskligheten var en binär art. Det är denna föreställning, som snabbt har blivit medeltida på bara några decennier, som dess försvarare inser är under attack. När du inte kan se den nya världen, trots all slags upplysning, kommer du att slåss i desperation. Egentligen inte för något, utan bara för att hålla sanningen borta.

Att förneka klimatförändringar, för att ta ett uppenbart exempel, att verkligen att anti-inse vad man egentligen inte har något annat val än att förstå. Det kan inte tolkas som mycket annat än en ovilja att lämna Platons grotta, att stanna i The Matrix även när man vet sanningen, eller insistera på att Voldemort inte är tillbaka när han är där mitt framför ögonen på dig. Man gör detta för att man inte vill att den enda värld man någonsin har känt ska vara något annat än den enda värld man någonsin har känt.

Blodröd sol är fascinerande, eftersom den gjordes när denna ”enda värld” fortfarande var den enda världen. Och dess inneboende lögner och destruktiva myter flög inte omkring överallt i uppluckrade diskurser, som idag. De var låsta och systemiserade, bara en del av landskapet. Och att se hur filmen försöker manövrera romanen, med tanke på den tid och plats där den gjordes, är än mer fascinerande. Det var inte så längesedan filmen gjordes, men dess verklighet känns som science fiction.