Tears of the Sun är en sådan film som verkar ha en del saker på gång medan man tittar på den, sedan inser man precis kring eftertexterna att all ens lojalitet till filmen faktiskt har försvunnit. Moralen i berättelsen (”vi måste göra något!”) kommer efter en högst medveten kurva: Filmen börjar med nyhetsbilder av verkligt dödande i Nigeria och slutar med glada nigerianer som dansar och ropar ”frihet!”. En ”befrielse” har skett här. Även sett till filmens handling är detta helt ologiskt, och tillsammans med det övergripande budskapet om att man måste ”engagera” sig blir det obegripligt som något annat än propaganda för kriget i Irak.
Naturligtvis kan ens definition av propaganda variera, och jag föreslår inte en direkt konspiration mellan Hollywood och Bush-regeringen. Men se det så här: Många filmer försenades och klipptes om efter 9/11 av känslighetsskäl, men inga krigsvänliga filmer försenades av samma anledning 2003. (Och Tears of the Sun är verkligen pro-krig; den förespråkar det ”goda” kriget, ni vet – det vill säga, närhelst USA går i krig är det alltid ett bra krig, eller åtminstone ett som förts med ”goda avsikter”).
Men vänta! Några av mina favoritfilmer är propagandafilmer! Hur är det med sovjetiska propagandafilmer från 1920-talet? Jag har inget emot att Eisenstein eller Vertov döljer eller rationaliserar miljontals döda?
Tja… ja och nej. Låt oss gå in på det här ett ögonblick.
All propaganda är frukt men det finns äpplen och apelsiner. Tittar man på filmskapare i Hollywood, Stalins Sovjet och dagens Kina så ser man snabbt att de har ett varierat, men alltid begränsat, utbud av kreativa val som påverkar vilken typ av filmer som görs och hur de ser ut.
Propaganda i sig är varken varmt eller kallt. Tanken att man måste hålla med om en films politik, eller moral, talar till ett slags lat grupptänkande som är olyckligt men mycket förväntat idag. På samma sätt har många en övertro på ”neutralitet”, och försöker alltid gå runt frågan om filmens politik oavsett vad; man kallar politik ”tråkigt” eller ”irrelevant”. På så sätt skiner man egentligen bara mer ljus på det, och man avslöjar sig själv som antingen oärlig eller bara dum i huvudet. Du kan säga vad du tycker. Du kommer inte att gå sönder. Ingen gillar att leka ideologisk kurragömma. Politik är en del av film precis som allt annat är det. Faktiskt mer, för det mesta.
Jag har alltid varit av den uppfattningen att när en film fyller en med någon form av oro, samtidigt som den upprätthåller auktoritet över ens sinnen och uppmärksamhet, är det vanligtvis ett tecken på att man tittar på något speciellt. En bra film är inte bara njutbar, eller bara en flykt, eller något slags beroendeframkallande kaninhål. Jag tycker att Viljans triumf är en kraftfull film, en oförglömlig upplevelse, och en del av den kraften kommer från det faktum att jag tillfälligt måste placera mig som turist i ett nazistiskt land, placera mig själv i en ”osäker zon” (milt talat). Jag har bara sett den filmen en gång. Samma sak med Pasolinis Salo som jag vet är pro-fascistisk. Den är det för att bevisa en poäng, visserligen, men intellektuella idéer smittar inte; känslor gör det. Salo är fortfarande en film där man i grunden blir överfallen som tittare. Men ett mästerverk tycker jag ändå. Irreversible (2002) har jag inte sett, men jag misstänker att det är något liknande på gång där.
OK, så hur är det med Tears of the Sun?
Den anlände i mars 2003, oundvikligen ett proaktivt booyah för Bush Jr på väg in till Bagdad. Detta var i huvudsak kritiken som Black Hawk Down fick i Europa även om filmen gjordes redan före 9/11; Tears of the Sun är den mer iögonfallande versionen av den filmen.
Mitt problem med filmen är inte den typ av omarbetad kritik som filmer som dessa alltid får, som gung-ho-jargongen mellan karaktärerna eller de anonyma fiendehorderna. Tvärtom finner jag dessa element mer eller mindre realistiska; jargongen talar för sig själv, och vad gäller fiendens anonymitet är det definitionen av en armé att röra sig som en. I slaget vid Waterloo undrar ingen vem den 28:e killen till vänster på ruta 14 är. Döda lakejer är ett skämt i Austin Powers. Det som egentligen ligger bakom denna kritik, misstänker jag, är oro över skildringen av icke-vita personer, särskilt svarta män, i upprörda tillstånd. Vilket är en helt berättigad kritik. Jag vet inte varför den maskeras till ”den arga armén saknar personlighet” (såvida jag inte tittar på en musikal är jag ganska säker på att det är helt OK) men jag antar att det beror på att det blir mindre komplicerat och mer väluppfostrat på det sättet. Det blir också ”neutralt”, det vill säga det döljer idealismen bakom falsk rationalitet, och lägger mindre ansvar på den som säger det.
Det är faktiskt just den här ängsligheten som är mitt problem med filmen. Av någon anledning är den oförmögen eller ovillig att förbinda sig till sin premiss, och denna osäkerhet sprider sig till varje del av filmen. Vi förleds att tro att detta är en berättelse om hjältemodets principer och att huvudpersonen (en stoisk löjtnant spelad av Bruce Willis) är på en resa där han ska återupptäcka sin heroiska potential. Manegen krattas på långsökta sätt för att hjälpa denna läsning. Vi har till exempel läkarna ”med” gränser (antar jag) som har tillbringat mycket tid i Nigeria men som aldrig har tänkt på att det kan vara en farlig plats. Vi har också den obligatoriska konservativa befälhavaren spelad av Tom Skerrit som spenderar filmen på en marinkryssare av Top Gun-typ, förmodligen för att visa upp den amerikanska militärmakten (eller kanske är det bättre mottagning där, vem vet).
Filmen gör kraftansträngningar för att introducera Willis som en absurt allvarlig strongman, en en gång hjälte men nu omänskligt krigsobjekt, nästan en kommentar till den typ av maskinhjälte som Bruce Willis från början blev ett svar på när han slog igenom på 80-talet. Konflikten verkar vara att han inte lyder sina order och ”börjar bry sig”, och hjälper en stor grupp civila genom den nigerianska djungeln (egentligen ska han och hans pluton elitsoldater bara hämta ett par läkare).
Av någon anledning används dock inte ingredienserna för denna konflikt på rätt sätt. Vi kan förvänta oss konflikter från soldaterna under Willis befäl, men de förblir lojala. Vi kan förvänta oss något slags uppror bland civilbefolkningen, men de är undergivna. Det finns en ökande rädsla när sällskapet tar sig igenom djungeln, och det finns en långvarig sekvens i en förstörd by som är väldigt explicit. En sorts realism, latent från början men nu gradvis växande, börjar verka till filmens fördel.
Men detta vilar på antagandet att vi är på väg någonstans. Eftersom hjältarna jagas av nigeriansk milis är det naturligt att föreställa sig att detta kommer att sluta med någon oundviklig uppgörelse, där Willis kommer att behöva försvara sitt val att utsätta sina män för fara av rätt anledning. Så småningom känner vi att det finns en kärna i det hela som ska avslöjas. Istället kommer en twist, mer än halvvägs in, som plötsligt förvandlar hela denna noggrant konstruerade intrig till en helt ointressant McGuffin-jakt. Vi har alltså fått en timmes uppbyggnad som visar sig vara en enda stor omväg. Filmen överger sin egen konflikt. Till skillnad från Black Hawk Down, som är en film som jag tycker har en morbid attraktion, upplever jag inte ens en doft av engagemang för de propagandistiska marscherna i Tears of the Sun. Det är helt enkelt för rörigt, för önskvärt, som om en liberal präst har hängt med i en republikansk svensexa.
Detta har också att göra med regissören Antoine Fuqua som skulle vara en överskattad regissör om det faktiskt fanns något folk berömde honom för på allvar. Han har lyckats hålla sig kvar genom att bullra. Tomma tunnor låter mest. Han har en stil som regissör, men det gör inte automatiskt att hans filmer är ”välgjorda”. Hans visuella scheman är faktiskt ganska förutsägbara och visar sig vara mycket begränsade i en situation som Tears of the Sun där vi tillbringar mycket tid i djungeln; McTiernan satte standarden för den här sortens saker i Rovdjuret, där han skapade en ogenomtränglig terräng som man ändå nästan kunde kartlägga i ens huvud. Tears of the Sun är mycket mer monoton, både vad gäller dess handling och dess miljöer. Fuqua jobbar hårt med fotografen Mauro Fiore för att förankra filmen i närbilder, särskilt på Willis, men på så sätt riskerar de ständigt att tappa fotfästet i de rumsliga relationerna. Och när vi väl får en stridsscen (särskilt i finalen) faller allt också sönder i kaotisk obegriplighet.
Mot slutet blir den pompösa och pretentiösa tonen ett självmål. Filmen uppmanar oss att ”ta ansvar” och rusta oss för krig. Efter att ha sett filmen måste man fråga: Varför i helvete skulle någon vilja göra det? Jag har inget emot den effekten, men det säger tyvärr inte så mycket för filmens kvalitéer. Bortsett från finansiella framgångar, förstås, men 2003, särskilt början av 2003, var svåra tider på teatrarna. I jämförelse med National Security eller Cradle 2 the Grave är detta ett sofistikerat mästerverk.