Det är klart att jag älskar King Kong. Jag är på samma sida som alla som älskar den, också. Det är en film som perfekt utnyttjar barndomens rädslor och fantasier och de uråldriga möjligheterna i en outforskad värld. Det finns helt enkelt ingen bättre film att se en vinterkväll med en Irish Coffee.
Filmen är en klassiker, om än inte (tycker jag) ett regelrätt mästerverk. Jag är frestad att se den som ett, för den har under årtiondena blivit en sådan intertextuell labyrint av meningar. Men i slutändan kan jag inte riktigt komma runt det faktum att RKO gav grönt ljus åt filmen på grund av deras formel ”gorillor plus sexiga kvinnor i fara är lika med enorma intäkter”. Det tragiska med filmen är att alla dess många ironier är slumpmässiga; cynismer som tidens vågor har förvandlat till elegant symbolik.
Med dessa ironier menar jag till exempel hur Kong introduceras i förtexterna som ”världens åttonde underverk” bara för att sedan låta honom bli introducerad på samma sätt i slutet. Jag menar postmoderna läsningar, som hur Fay Wray först står på båtdäcket och spelar att hon spelar rädd och sedan bara spelar rädd. Eller hur Kong kedjad på scenen blir en hämndakt för hur Wray tidigare stod bunden. Eller varför inte den psykopolitiska läsningen, där Kongs förödelse i New York representerar kolonial hämnd på USA, ungefär som Godzilla skulle läsas som Japans nukleära undermedvetna väckt till liv.
Jag tycker om King Kong lika mycket som jag tycker om Citizen Kane eller Tarkovskijs Spegeln, men njutning är inte det enda som spelar roll; vi är inte bara konsumenter. Våra åsikter, även våra åsikter om en film, borde vara tillräckligt viktiga för att kunna bära allt vi tror på som människor. Filmen har en märklig frisson; Jag håller helt med Roger Ebert som nämnde dess ”creepy awe”. Det finns en viss friktion i bildspråket som verkligen är fascinerande. Det som håller filmen tillbaka från en sorts panthenonstatus, åtminstone för mig, är dess naivitet, hur det mesta av allt detta är i slutändan än tillfälligheter. Kom för spektaklet, stanna för de ändlösa motläsningarna. Men de är motläsningar.