Uppföljaren till Titta han snackar är imponerande otäck, som när ett spratt går för långt och man undrar om man ska spendera barnbidraget på det som försäkringen inte täcker.
Så, Kirstie Alley får barn igen, nu föds en dotter genom kejsarsnitt (eftersom navelsträngen lägger sig runt barnets hals; bebisen kvävs nästan till döds i livmodern, och detta skildras i samma point-of-womb som i förra filmen, och den läskiga dockbebisen har mage att skämta om sin egen död!) Pojkvännen Travolta svimmar av allt blod. Deras relationen hotas därefter av bråk om pengar och makt. Hennes fascistiske bror (Elias Koteas) flyttar in och det förvandlas till en förvriden sitcom utan skämt. Vi hittar även på crackrör på lekplatsen, dagisfröknar som hotar med aga, en mordisk toalett med röst av Mel Brooks samt en sekvens där barnen lämnas ensamma medan det börjar brinna i hela köket (det är som taget ur en varningsfilm från Räddningstjänsten!) Det går att uppskatta en osminkad komedi om att uppfostra barn, men det här påminner lite för mycket om Terror på Elm Street, komplett med stänkande färger och mörka hörn. Dessutom är storyn extremt tunn, det finns knappt någon intrig och om nu de dumma bebisrösterna fortfarande ska vara huvudattraktionen (Barr gör rösten till dottern, Wayans rösten till Willis polare i sandlådan) så hamnar de helt i skymundan. Det är en förbryllande film. Slår vad om att Tarantino gillar den.