Josef Fares Kopps – en komedi om en överflödig polisavdelning i en liten stad som måste lägga ner, vilket tvingar poliserna att hitta på brott för att förbättra statistiken – var en av de största svenska succéerna 2003. Det var Fares uppföljare till storsuccén Jalla Jalla som drog fulla hus. Det gjorde även Kopps men jag såg den aldrig när det begav sig, eftersom jag experimenterade med farliga saker som hög standard och god smak.
Att se den 20 år senare är bitterljuvt. Mycket har hänt i Sverige sedan 2003. Idag har det nynazistiska partiet (det populäraste högerpartiet i Sverige) sedan länge kulturiserat brottslighet och media har hjälpt till att pränta in tanken att brott är något som varje svensk behöver gå runt och ständigt tänka på. Att brottslingarna är ”utländska” är inget som behöver sägas högt – post-nazisterna utnyttjar tabut så att alla så småningom kommer överens om att vi har ett ”problem” med ”invandring”. Även om väldigt få människor vet vad det betyder, förutom en ”känsla” (som kommer direkt från rubrikerna). Så skämtet 2003 (småstäder behöver inga poliser, de kan lika gärna omorganisera till pizzaverksamhet) säljer inte 2023, när budskapet är att vi behöver en polis i varje buskage; om ett barn viftar med en vattenpistol får föräldrarna vara redo för femton skotthål och en snabb död.
2003 var det inte så. Brottslighet var som alla andra samhällsproblem. Den organiserade brottsligheten förstods vara vad den fortfarande är, ett ytterligt fenomen, ofattbart men inte något som påverkar den stora majoriteten av landet, en våldsam distraktion från de saker som faktiskt spelar roll. Polisen vill jag minnas att man definierade som en arbetskraft. Man fick vara klar över att poliser inte var ”hjältar”. Idag tycks poliser betraktas genom idolisering. Skämtet om Torkel Peterssons ”Benny the cop”, en wannabe-loser som spelar ut sina Dirty Harry-fantasier på grund av hans olika fall av impotens, fungerar inte riktigt längre. A, det duger inte att skratta åt polisen när fascism påverkar tidsandan. B, det finns förmodligen många Bennies där ute i arbetsstyrkan idag. Mentaliteten hos en person som vill bli polis är universell. Uppenbarligen har svenska poliser samma potential att vara lika dåliga som amerikanska poliser, men eftersom vi inte har samma kulturella bagage har vi valt att inte se detta med öppna ögon. Istället gör vi copaganda-TV som ”Tunna blå linjen”, som entusiastiskt följs av tusentals och åter tusentals. Den rationella förståelsen av polisen, varför den behövs och hur den bör organiseras, ersätts tyst med en Marvel- och DC-inspirerad förståelse av polisen, där man barbariskt börjar beundra den inbillade äran i ”uppoffringen” och ”hjältemodet” som tillskrivs människor som får monopol på våld.
Med det menar jag inte att det på något sätt var bättre för 20 år sedan. Det har skett framsteg på många fronter. Även svenska filmer är i stort sett mer kompetenta. Kopps var ungefär vad vi fick nöja oss med år 2003; en historia som egentligen inte kommer någonstans och repetitiva skämt om hur den svenska verkligheten är fånig i jämförelse med de överdrivna klichéerna från Hollywoodfilmer. Även om den förståelsen som sagt inte är lika sann längre, när de flesta verkar gilla nato och därmed önskar att vi bara var en amerikansk provins. Problemet är universellt: det är medierna, de nya liksom det gamla, och språket som vi använder för att kommunicera med, som har blivit så fördummat att gamla drakar av förtryck nu hittar nya hålor att lägga sina ägg i. Alla låtsas vara den som är fri, den som kan stå vid sidan om och undra varför allt är som det är, men ytterst få vågar påstå någonting konkret, för ytterst få orkar ta reda på saker; man orkar inte mena allvar och vill helst glida in i tapeten och lajka vad för stor bild som nu än projiceras via flödena. Det må vara bilder av poliser redo att dyrkas som man under antiken hyllade Herkules; positivt budskap, jag lajkar, tappar min intelligens, tappar min förmåga att skratta åt allt som hotar mig; Kopps framstår plötsligt som ett absurdistiskt mästerverk – att skratta åt polisverksamhet, kan man tänka sig något så galet…
Men tillåt mig att också göra en 180-gradig vändning och försöka rädda mitt skinn.
För ärligt talat tror jag att det mesta av min bitterljuva reaktion gentemot den här filmen kommer från det enkla faktumet att tiderna förändras. Känslan skulle nog vara densamma oavsett vad. Det förflutna är per definition en mer oskuldsfull plats än nuet. Jag blir verkligen rörd av vad jag hade tagit för givet för 20 år sedan, som den opretentiösa, charmiga jargongen mellan karaktärerna. Sättet Göran Ragnerstam säger att nyckeln till att vinna en kvinnas hjärta är ”bra gardiner och en rejäl matta” eftersom det signalerar att man är ”sansad”. Det är den sortens hysteriskt osexiga saker jag tänker att man bara hör från en svensk man. Men jag vet inte om dialogen är representativ för det Sverige jag växte upp i eller det jag bor i idag. Frågan är problemet. Ett land är något abstrakt. Att ha en konkret uppfattning om vad det är leder oundvikligen till smärta.