För 20 år sedan, när jag var sjutton och skolkade för att protestera mot kriget i Irak, minns jag att Milestones mästerverk På västfronten intet nytt från 1930 fortfarande ansågs vara en av dessa måste-se-klassiker. Jag tyckte att den var väldigt imponerande. Trots sin kraft var dess budskap enkelt: Krig är filosofiskt meningslöst, det är ett helvete att gå igenom, och vi borde helt enkelt inte göra det.
Genom åren verkar det som om filmen, liksom Remarque-romanen den byggde på, har fallit ur vårt kollektiva medvetande. Jag insåg det inte förrän jag såg denna chockerande hjärndöda 2022-remake. Det går upp för mig att många människor nog inte riktigt vet syftet med en ”antikrig”-historia idag. Remarques berättelse är nämligen en antikrigsberättelse; det har vi förhoppningsvis inte glömt.
2022-versionen av historien är verkligen inte anti-krig. Den är bara krig. Och i filmtermer är ”krig” att förstå som en serie obligatoriska ögonblick som vi är bekanta med från alla andra krigsfilmer vi redan har sett. Våldet kommer på något sätt att utlösa en känsla av mening, även när dess meningslöshet är det som föreställs vara i fokus. Även om filmen är tysk är den mycket mer amerikansk än filmen från 1930 var.
En medelmåttig krigsfilm tillhör ju inte ovanligheterna, men det är särskilt deprimerande att just den här filmen är medelmåttig. Så här läser jag det:
- Krig är meningslöst, men pacifism är absurt; som en soldat som försöker rädda livet på mannen han just sköt, eller en vekling som tillåter en pyrrhusfred som så småningom kommer att orsaka en ännu större katastrof (andra världskriget).
- Krig är galenskap men bara om de ansvariga är galna. Det finns bra krig och dåliga krig!
- Krig är dåligt men oundvikligt, ungefär som ”människans natur”; fred är bara ett knasigt undantag.
- Krig är orättvist, men du kommer alltid att ha ett befäl att tjäna under.
- Krig är en fruktansvärd sak men det finns ära i överlevnad.
- Krig är en fruktansvärd sak men uppoffringar kan lära oss något om livet.
- Krig är ett helvete men OK på en dator
Filmen missar poängen med historien så illa att jag måste undra om den helt enkelt inte kan registreras längre (vilket är en enormt sorglig sak att behöva tänka på). Att filmen inte är särskilt intresserad av källmaterialet blir tydligt i det ögonblick den överger berättelsen om skyttegravarna för ett återskapande av hur vapenstilleståndet undertecknades. Att den helt enkelt väljer att ta med den här sidointrigen, som om det inte var någon stor sak, säger mycket om hur historien tas för given, hur det här anses vara bara en ”krigsfilm”. Varför inte göra det till en ”historisk” film också? Filmen river bort berättelsen från sitt förstapersonsperspektiv och går in på krigets hur och varför; det gör det enda som Remarque-berättelsen inte vill att du ska göra – det adderar mening till kriget.
Detta verkar ha ägnats så lite eftertanke. Filmen har ingen urskiljbar filosofisk integritet. Skildringen av vapenstilleståndet kastar en hotande skugga av bitter historisk kontext till berättelsen, vilket gör varje soldat mindre viktig som människa och hela kriget mindre viktigt som mänskligt tillstånd; vi tittar nu enbart på politiska subjekt i en historisk kontext.
Ändå avslöjar filmen inte detta i det visuella. Filmen dras till precisa bildkompositioner och breda landskapsbilder – en kubrickisk impuls som ger det hela en sorts kommersiell, pittoresk look av korkad skönhet. Stridsscenerna är kompetenta, men den här typen av saker gjordes effektivt redan under stumfilmseran. Den här filmen är inte lika glorifierande som första världskriget-filmerna var på den tiden, men den får ändå Sam Mendes heroiska 1917 att se ut som en antikrigsfilm, vilket säger en hel del. (Till och med Kenneth Branaghs fåniga prolog till Döden på Nilen är mer av en antikrigsfilm än det här!)
En del av mig undrar om filmen helt enkelt inte är tillräckligt uppmärksam på sig själv. Berättelsens struktur är godtycklig och ofta förvirrande, hoppar från avsnitt till avsnitt utan att markera ordentligt eller ge några tecken på en tematisk stafett. Det kan helt enkelt vara så att filmen inte ser eller bryr sig särskilt mycket om hur ovettig den är. Eller, snarare, vilken hopplös och deprimerande logik den faktiskt föreslår. Remarques bok, och filmen från 1930, gör en poäng av hur människor är de som förs till slakt i krig – inte människor vi tittar på på en skärm eller föreställer oss i en bok utan människor som du och jag, med kroppar som våra och nervsystem som våra.
Filmen från 2022 är dock inte nöjd med att reducera soldaterna till politiska symboler. De reduceras också till att bli offerlamm. Anledningen till att soldaterna marscherar i slutet av filmen från 1930, exponerade över ett ändlöst hav av vita kors, är inte för att de är hjältar eller martyrer. Den hemvändande soldaten vittnar. Han är ett bevis, verkligt och obestridligt, att det är verkliga människor som utsätts för krigets angrepp och att ingen kompromiss bör göras mellan vårt intellekt och våra känslor här. Ett människoliv kan inte offras för någon idé, vare sig den är religiös eller politisk. Krig kan inte existera. Filmen från 2022 anser dock att krig är för viktigt för att vara människa över.