featured, film, Filmloggen

Döden på Nilen (2022)

Det finns inga nya berättelser och filmkonsten tillhör numera historien. Inte ens splitternya blockbusters förnekar detta längre, så (trots att många säkert inte håller med) menar jag att det är ett ypperligt tillfälle för Kenneth Branagh att polera Agatha Christie som vore hon Shakespeare. Också Christie är klassiker, om än kanske inte vad vi relaterar till kanon, och om Branagh vill ta kända ansikten, klä upp dem i dyr kostym filma dem i fagra landskap i 65mm så finns det ingen anledning att klaga på det. Vad ska vi annars med långfilm till om inte för att blicka bakåt? När inte ens Oscarsgalan kan upprätthålla sig själv längre, och när även dresserade och rumsrena Hollywoodstjärnor goda för miljoner eller rentav miljarder dollar gör sig själva till Tik Tok-trash, så måste vi konstatera att film som något slags ”relevant” eller samhällsbärande spektakel är en ruinerad illusion. Filmen är inte mer död än den någonsin varit, men inte längre här. Den som ser en film idag tittar där, ditåt, bortåt, mot något som leder en bort från dagens aktualiteter bort till det förflutnas land – långfilmen kommer inte att uppfinna sig själv på nytt. Den kommer att fortsätta spegla sig i det som redan gjorts. Den som vill ha något nytt och fräscht kan ge upp. Själv är jag glad över att aldrig ha varit intresserad av mode. Personligen har jag aldrig betraktat film som något annat än historia. Jag är på sätt och vis rätt nöjd. Film står still. Har nog alltid stått still. Så.

Det ändrar såklart inte på ansvarsbördan som alla filmskapare har att göra det bästa av vad för projekt de nu står inför. Och trots att jag öppnar min famn helhjärtat till Branagh och går in för Döden på Nilen med den största tänkbara tilltro och öppenhet så dröjer det inte länge förrän jag ramlat in i en brottningsmatch med filmen han försöker göra. Ack, jag måste konstatera att filmen är en frustrerande besvikelse. Vilket är desto mer frustrerande, eftersom jag betraktar mig som Team Branagh här. Jag skäms inte för att medge att jag snofsar till mig lite inför de som vill reducera hans Poirot till en ful mustasch, eller de som vill göra en grej av att filmen har en ”cancel cast” (vilket inte ens är sant; jo, Armie Hammer är en kannibal och Russell Brand är ute och cyklar, what else is new, någon tredje har dissat COVID-vaccin men kom igen, sammantaget en och en halv kontroversiell figur är knappast mycket i dagens klimat av tyckotsunamis; ingen av dem gillar vad jag vet Putin, vilket trots allt är måttstocken vi har att röra oss med).

Nä, jag är helt för Branaghs Poirot-projekt, särskilt eftersom han lyckades göra Mordet på Orientexpressen (2017) till en märgfull och förvånansvärt stark film; utan att förstöra bakelsen lyckades han skjuta det gamla mordmysteriet till bakgrunden och istället få till en blödig melodram där Poirot själv, mer än någon annan, är centrum för dramat.

Han försöker nu göra samma sak i Döden på Nilen, men förlagan stretar tyvärr emot. För vad är tjusningen med Agatha Christies ångbåtsdeckare? Jo, att vi alla i hemlighet vill att offret ska dö. Linette Ridgeway, den obegåvade arvtagerskan som gud gett både gränslös skönhet och mer pengar än Joakim von Anka… måste dö! Det är inte för inte som en av figurerna är en kommunist, komplett med basker på sniskan, som gärna skulle arkebusera fröken Linette för att ”skicka en varning till de andra”. Han är det mest extrema exemplet på vad alla figurer egentligen är ense om; det är rimligt att vilja ha ihjäl Linette Ridgeway, om än moraliskt fel. Att ta del av hur Poirot löser det här mysteriet blir mer en rolig lek än något annat. Den tidigare filmatiseringen från 1978 är underskattad på alla sätt och vis, och den förstod särskilt det som Branagh desperat försöker att undvika att inse: Pengar är inte en irrelevant faktor när en osympatisk miljardär mördas av någon hon gjort mindre lyckligt lottad.

Men OK, visst är det lite cyniskt och beskt, så jag kan ge manusförfattaren Michael Green det att han här försöker formulera om Christies berättelse till en slags förtryckt kärlekshistoria; huvudpersonen är återigen Poirot, där alla tidigare versioner utgått från mysteriet och gjort Linette till huvudperson (även när hon är död), och vi ska förstå det som att mordet på båten, drivet av svartsjuka och passion, ekar tillbaka på hans eget kärlekslösa hjärta – kärlekslöst, eftersom han en gång i tiden förlorade sin enda kärlek och nu är på ett uppdrag där en ny kärlek står på glänt. Dessutom har han någon slags broderlig kärlek också, i form av en Watson-liknande sidekick (i 1978-versionen representerad av David Niven).

Poirots introverta grubblerier om hjärta och smärta hade varit alldeles utmärkta saker att ta del av i en film som inte hette, just, Döden på Nilen. Det låter sig inte göras hursomhelst att ta en intrikat pusseldeckare, så beroende av sina olika personligheter och omständigheter, och försöka ankra det till en enda person, som om allt som hände egentligen bara handlar om en enda karaktärsstudie. Omständigheter gjorde så att det fungerade i Mordet på Orientexpressen. Men samma strategi hjälper inte Döden på Nilen.

Branagh måste tyvärr bära huvudansvaret för filmens misslyckande. Alla skådespelare är på plats och gör vad de behöver göra – mest överraskande är just Russell Brand, som visar sig vara en riktigt skaplig skådis (synd att han numera föredrar att method-spela en YouTube-marodör i en föreställning som tyvärr tycks vara oändlig) – och det finns som sagt förutsättningar i manuset. Men Branagh överskattar sin förmåga att fokusera på gestaltningen av Poirot, han underskattar utmaningen i att hålla i storyns alla trådar och villospår, han rör ihop den visuella orienteringen oavbrutet och istället för den oumbärliga metodiken som behövs så ökar han tempot ju längre fram han kommer, tills Poiriots sista föreläsning rabblas fram som om han bara försöker läsa manuset så fort han kan.

Men kanske mest tondöv är filmens falska jämlikhet, som helt förringar den perversa njutning vi trots allt är ute efter när det kommer till berättelser av det här slaget. Gal Gadot gestaltar Linette som en levande marmorstaty, ogenomtränglig som en dagdröm av Mussolini, och Branagh förväntar sig att vi betraktar filmen ur hennes synvinkel. En harmlös, oskyldig figur hotad av mystiska, anonyma, illvilliga figurer som inte kan förstå att det inte är hennes fel att hon råkar vara rik. Det underliggande budskapet – att pengar inte spelar roll – avslöjar att filmen inte har något att göra med nostalgi för gamla tider. Filmen utspelar sig som sagt 1937, och filmatiseringen från 1978 var uppenbarligen nära nog i tiden att förstå vad det innebar. Hela poängen med mordet på Nilen är, trots allt, att with great money comes great responsibility; Agatha Christie förstod precis vilka hon skrev till när hon med genial backhand gestaltade lyxlivet som både härlig eskapism åt vanliga människor och något som moraliskt straffar de allra rikaste och svinigaste. När Branagh vill suga ut klassperspektivet ur dramat och istället få det till att vi alla är lika mycket värda också i ekonomiska termer, så är det inte tal om nostalgi utan ren och skär, ärkebrittisk konservatism.