En skräckfilm som börjar med stor specificitet och som gradvis blir mer och mer wishy washy.
De första 40 minuterna: Bra tempo, spänning, lyhörd för hur människor agerar och pratar, stämningsfull; gjord av en filmskapare som uppenbarligen kan göra en bra film.
Av någon anledning bangar han sedan, och försöker börja om filmen med en ny intrig. Kul twist! Man undrar: ”Hur kommer allt detta gå ihop i slutändan?”
Men det gör det inte, eftersom vi tittar på en film som försöker fly sig själv. I slutändan hänger ingenting ihop. Filmen saknar helt röd tråd; den känns godtycklig och rastlös, som bitar av två eller tre filmer, med plikttrogna ”kommentarer” som den verkar helt ointresserad av (vi är i Detroit och det finns en viss metoo-exposition men det bockas av utan någon vidare diskussion). Filmen saknar fantasi och motivation, tydligt också i en riktigt tråkig källaröverraskning som gör all uppbyggnad värdelös och det mesta av finalen rutinmässig.
Och ändå, med allt detta sagt, skulle jag mycket väl kunna rekommendera Barbarian till alla lagomintresserade filmtittare som letar efter en skräckfilm på en fredag. Förutom att vara generellt kompetent har den en riktig attraktion och det är sättet den hela tiden spelar med våra förväntningar. Det är verkligen allt det gör, och den gör det (misstänker jag) eftersom den bara är smart nog att visa vad den inte är (den ”är” ingenting). Det är som om den är rädd för originalitet; den känner bara till klichéerna men vet, då, åtminstone vad den ska undvika.
Så även om filmen inte hamnar någon särskildstans så kommer man inte att gissa vägen dit. Och när det kommer till en midnattsskräckfilm som denna är det viktigaste att den fungerar som en popcornfilm. Vilket Barbarian gör; det är en modern version av femhundra andra liknande filmer som redan gjorts.