Jag älskar Ernst.
Lubitsch, då.
Men jag blir gång på gång besviken över att Ernst Lubitsch, som gjorde så otroliga komedier, kommer till sådan korta när det gäller andra genrer. Särskilt från den stumfilmsera som jag håller så varmt om hjärtat. Hans melodramer, inklusive Carmen från 1918 (kanske mest känd på sin tid), kan ha tjänat honom mycket pengar och erkännande, men de är vansinnigt simpla och tråkiga, särskilt med tanke på de resurser de hade.
Den ”orientaliska pjäsen” Sumurun, baserad på en pantomim, är en serie scener av människor som trånar. Inte mycket mer händer egentligen. Det är helt slaskigt och dekadent. Pola Negri, erans sexsymbol deluxe, är ingenting annat här än en komplett slampa som försöker väcka lustarna hos en vedervärdig shejk, spelad av Paul Wegener, allas vår Golem själv. Deras karisma går inte av för hackor, men det här blir repetitivt och tröttsamt mycket fort.
Som madonnan till Negris hora har vi svenska ballerinan Jenny Hasselqvist (som inte var så mycket när det gäller scennärvaro, ungefär som Anna Pavlova i The Dumb Girl of Portici) som spelar en av shejkens slavar, förälskad i klädesförsäljaren Nur-Al Din (spelad av Harry Liedtke, som ser ut som en gympalärare som hoppat in i skolpjäsen). Lubitsch själv spelar sorglig puckelrygg.
Intrigen är en trög sörja. Alla ser fula ut. Scenerna är iscensatta utan större finess. Men på grund av all excess tycker jag att filmen är ”roligare” än det historiska dramat Madame DuBarry som Lubitsch gjorde året tidigare. Även om jag knappt minns något av den filmen, annat än Negris huvud flyger av i giljotinen i slutet som en snuffilm.