Man får måla fan på väggen om man har ett behov av det. Men Gudrun Schyman ställer fyra frågor:
”Hur tänker ni er då att kriget ska sluta? Tror ni på fullt allvar att det går att bomba bort Putin och den imperiepolitik han står för? Hur många liv ska släckas innan frågan om Fredsförhandlingar kan accepteras?
Vem menar ni ska betala priset och hur högt ska det vara?”
Dessa fyra frågor är det uppenbarligen ingen som har lust att svara på. De manar till sans och många är allergiska mot sans. De manar till att vända bort från en polarisering som nu blivit en äggkorg där många lagt sina karriärer och sina heliga anseenden. Många uppskattar helt enkelt att ha ett krig att kunna ta ställning i. Många tycker om krig, när omständigheterna hårdras. Många ser sig gärna rödögda inför ett berg av lik eftersom man är mer engagerad av gärningsmannens handlingar än vad man är av gärningsmannens offer. Men det faller sig inte att skriva i en krönika eller en debattartikel. Det må vara sanningen. Men det tillhör inte ”god smak”. Därför får det aldrig framstå som verkligheten.