Samhällssatir i mastodontform, en lång modern variant av Voltaires ”Candide”; introducerar oss för en ambitiös kaffeförsäljare (Malcolm McDowell) som är fast besluten att komma långt i kapitalismens namn. Hans uppdrag urartar snart till en rad episoder i en odyssé som på olika sätt satiriserar allsköns högerspöken – övervakningsmyndigheter, blodtörstiga storbolagschefer – och vänsterspöken (självmordsbenägna hemmafruar, perversa landsbygdsarbetare, dysfunktionell humanism…) – samt religion (bra att ha om man är hemlös) och vetenskapens nya rön (läs Dr. Moreau); alltsammans kommenteras i komiska sångnummer av Alan Price. McDowell fick idén till filmen, och det hela känns som en ganska ogenomtänkt twist på A Clockwork Orange; budskapet är att den moderna människan uppmuntras till att släppa på sina ideal och bara tänka på sin egen framgång, vilket i det långa loppet leder till ett ohållbart samhälle, och/men man måste tänka så positivt som möjligt! Filmen är tveklöst originell och sevärd, men allt den vill ha sagt säger den på en gång och resten är en relativt långrandig och oavsiktligt puckad upprepning. Andra delen i en trilogi som började med Lindsay Andersons tidigare If…. där McDowells rollfigur också hette Mick Travis. I jämförelse är O Lucky Man en besvikelse.