Solid och mestadels trovärdig dramakomedi om ett kvinnocenter för hemlösa som tvingas lägga ner; medan de ännu är kvar bestämmer sig socialarbetarna för att husera kvinnorna och bilda arbetsförmedling åt dem i ett desperat försök att få in dem i samhällssystemet. Välspelad och chosefri, full av realistiska detaljer som hela tiden påminner en om faktumet att människor bara kan blomstra om de också mår bra; i sista akten håller den emellertid tillbaka för mycket och faller för frestelsen att blanda in onödiga kärleksrelationer och kanske ett peppigt montage för många (det kanske räcker med att vi hör ”Sisters Are Doing It For Themselves” en gång?)
Inte för att positivitet är något fel här – många socialrealistiska dramer om samhällets outsiders är onödigt deprimerande, ofta på ganska korrupta sätt; filmer som exempelvis Ken Loachs överskattade guldpalmvinnare Jag, Daniel Blake, där publiken oskadliggörs och filmens figurer reduceras till inkompetenta idioter, som om den upplysta och priviligierade publiken inte riktigt kan sova om nätterna om de inte är helt säkra på att de olycksdrabbade i samhället verkligen lider ett helvete där inga skratt någonsin når in – är man olycklig är man svag, nämligen, och då kan man aldrig komma i närheten av ens egen gräsmatta.
Jämförelsevis kan man se att De osynliga är ärlig nog att inse att det inte finns några mänskliga skillnader mellan fattiga och rika, inga ”kulturella kapital”, och människor som inte kan ta hand om sina liv har oftast djupare problem än att inte förstå hur internet fungerar. Filmen inser att den mänskliga anden är ett starkt fenomen och ingenting att vara rädd för. Det är med det sagt som filmen är sevärd, även om man till slut måste undra varför den aldrig kommer till någon kritisk poäng.