Frankie ”Malcolm in the Middle” Muniz skriver en berättelse på engelskan men får idén stulen av en slempropp till filmproducent (en extra speedad Paul Giamatti) – för att bevisa för alla att han inte ljuger sticker han till Hollywood för att hämnas på producenten, via diverse ”Ensam hemma 2.0”-idéer. Shawn Levys extremt 2002-osande familjefilm är otroligt fånig, extremt tunn och alldeles för långsökt, men skådespelarna är sympatiska och humorn är så fjantig att ingen kan ta det på allvar ändå. Det är lite synd att ingen riktig film blev av här, men som matiné för elvaåringar finns det klart sämre. Diverse TV-skådespelare dyker upp i cameos, mest minnesvärd en okrediterad biroll från Jaleel White, dvs. ”Urkel”. Som helst inte vill att man kallar honom för Urkel. Men han är Urkel. Det är till och med det som är skämtet. En annan höjdpunkt är hela schticket där Giamatti blir blå (lång historia). Ett typiskt exempel på filmens förvånande effektiva humor. Perfekt timing, emellanåt; just när man tror att de inte ska köra Eiffel 65…