Romero gjorde sin poäng 1978, så denna nyinspelning är ”först som tragedi, sedan som fars”-ögonblicket. Zack Snyders film är i första hand konstruerad som en dokusåpa, vilket ju var en dominerande mediagenre anno 2004. Karaktärerna faller in i de förväntade troperna (våra ”favoriter” är vardagshjälten och sjukskötersketjejen, men vi gillar inte den lata skurken eller Mr Douchepants, vi tycker synd om de äldre och juryn är ute angående enstöringarna som kör sitt eget race, ”inte här för att skaffa vänner” och så vidare). Så profetian från den ursprungliga filmen är liksom uppfylld – vi vill inte leva våra liv, vi söker en projicerad tillvaro, vi vill att våra liv ska följa koncept som vi har fått tilldelade till oss. Där karaktärerna från 1978 sörjde sin värld när verkligheten dog och de var tvungna att nöja sig med ironin i sitt öde, är karaktärerna från 2004 redan stöpta i ironi, verkligheten existerar inte och de har för längesedan glömt sin värld; den är övertagen av zombies men det är bara en sån där grej… egentligen gör denna film Shaun of the Dead överflödig.