Har man sett en bättre giallo vill man antingen se alla som gjorts eller så nöjer man sig med det oundvikliga att man sett dem alla. Denna är väldigt lik Fulcis A Lizard in a Woman’s Skin, bara mer förankrad i en sorts smutsig vinterverklighet; berättelsen är bestämt för lång, eftersom den bara handlar om att Edwige Fenech inte vet vad som händer, och när allt är över är mysteriet full av uppenbara hål. Manuset känns slarvigt, för att vara helt ärlig, och under genrens standarder. Sergio Martino är hugget när det gäller regin dock; verkligheten och fantasin försvinner, ens lojalitet till karaktärerna förändras alltid, Fenechs klaustrofobi känns… men å andra sidan leder alla dessa saker till jämförelser med Polanskis Repulsion och Rosemary’s Baby som är förkrossande överlägsna. Denna hade kunnat ha användning för lite jazz, eller en roterande säng eller två, för att hålla ambitionerna på mattan.