GoldenEye känns fortfarande som en unik film på grund av all potential som för det mesta gick ouppfylld under Brosnan-eran; de tre uppföljningarna fungerar alla som separata enheter (i varierande grad) men GoldenEye är mycket mer av ett medvetet försök – det är inte en förmäten”comeback”. Den tar itu med kritik, den engagerar sig i sin egen myt i varje hörn, utmanar nästan varje aspekt av sin tradition.
Ingenting tas för givet. Filmen inser att de underliggande konflikterna under det kalla kriget inte är över bara för att muren föll (”governments change, the lies stay the same”) vilket ger filmen dess avgörande grepp om verkligheten (och detta kan vara anledningen till att Brosnans andra tre känns lite godtyckliga – de förlorade kopplingen till verkligheten). Den inser att sexpolitiken förändras men folk kommer alltid att ha libidon och drömma om fara; ja, i den verkliga världen kan Bonds sorts beteende ”kvalificeras som sexuella trakasserier” (se Boris Grishenko, kontorets creep) och sex kan bara vara väldigt kreativt så länge det är samvetsgrant (se Xenia Onatopp, kinky killer) eftersom kvinnor är människor de också, för de som inte visste det.
Judi Denchs M, för att inte tala om Samantha Bonds Monypenny, var aldrig bättre än här; de är naturliga människor som utmanar Bond med att vara normala. Det är också därför Izabella Scorupco är en topp-5-damsell. Hon är normal också, men hon är också publikförmedlaren, den indirekta huvudpersonen, och det är hennes perspektiv som gör Bond till en romansk figur. Det är genom henne vi så småningom ser honom; detta går tillbaka till Flemings ”Casino Royale”, som folk glömmer var romance, en sorts ”dicklit”-roman.
Det finns spänning här, spänning som verkar härröra från att filmen överhuvudtaget har gjorts; varje ögonblick håller andan och det ger Brosnan en otrolig fart. Bubblan skulle spricka med Tomorrow Never Dies, där han var lite för kvick och tomt stilig och förlorade den distinkta dynamik och farliga oförutsägbarhet som han har här; Martin Campbells instruktioner var tydligen ”du är vass som en kniv!” och det märks. I uppföljningarna var han för mycket av en visp.
Intrigen rör sig ganska vackert genom det gamla och det nya; korrupt rysk militär, skumma kosacker förlorade i tiden, allt korsat med satellitspionage och annan högteknologi från 90-talet; Bond skulle bli allt mindre av en intersektionell del av världen och mer och mer av en melodramatisk och (ofta ganska tradigt) personlig ”riktig människa” med ”kött och blod”, något som kan få godkännande från ”seriösa skådespelare”.
Ska nu Bond vara tragedi kan det inte bli mer ridå än No Time to Die. Låt oss därför göra Bond till komedi igen; detta är en man som används som ett verktyg som används av verkliga regeringar, och som sådan utnyttjar han allas fantasi om ett liv utan gränser men med perfekt syfte; GoldenEye bevisade perfekt att den här hjälten kan vara komplex och seriös utan att för den delen vara ”A Bondcar Named Desire”.