Paul Verhoeven är fortfarande en ”smugglare”. Han gör en skenbar film och en mellan raderna, en som förutser publiken och ger sig på våra underliggande begär, samtidigt som han hånar alla förutfattade meningar man kan ha om historien.
För 30 år sedan gjorde han det i Hollywood. Nu gör han det på den europeiska arthousescenen. Många kritiker hyllade hans ”comeback”, Elle, men väldigt få (ingen, vad jag kunde se, i Sverige) förstod skämtet Verhoeven spelade med dem. Detsamma verkar ske i Benedetta, en slugt mångfasetterad historia som grundar sig i den verkliga berättelsen om lesbisk nunna som i det pesthärjade 1600-talets Toscana sade sig ha visioner och kunna utföra mirakel. Sin vana trogen gör Verhoeven berättelsen till en in-och-utvänd moralsaga där huvudpersonen är en girig opportunist och alla som är emot henne lika goda kålsupare. Å ena sidan är det ett historiskt drama, skenbart kokett och utformad för kritiskt beröm – å andra sidan finns en mycket mer subversiv ådra, där åskådarens allianser hela tiden skiftar; Verhoeven lockar med en välbekant och något förutsägbar tematik om queermartyrer och religiöst förtryck, för att sedan gradvis förvandla hjältinnan till uppviglande häxa och få oss att motvilligt sympatisera med den förtryckande kyrkan.
Verhoeven gör vad Haneke borde ha gjort hela sin karriär; Haneke som alltid säger att han vill ”utmana publiken” men faktiskt aldrig gör det eftersom alla redan är med på hans noter innan de sätter sig ner för att se filmen. Men Benedetta, än mer än Elle, ifrågasätter alla föreställningar publiken har samtidigt som de levererar precis vad de vill, i uppriktiga populistiska termer – från nakna nunnor till maktmissbruk, från ”baserat på en sann historia” till ”vänta, är det här porr?” Alla karaktärer i Verhoevens filmer är egoister ute efter att gynna sig själva, men när han blandar in religion så kan han bokstavligt ta det till nästa nivå; en metafysisk verklighet bortom sant och falskt eller gott och ont, en plats lika galen som den som en förvirrad influencer bor i.
Så, det ser ut som ett historiskt drama, och filmen visar den förväntade kritiken mot kyrkan och politiskt hyckleri, men Benedetta handlar mycket mer om vår tid av ängsliga opinionsbildare och snabbt smittande fake news; vår villighet här och nu att godkänna allt och vad som helst med hänsyn till subjektivitet och identitet. Verhoeven får den politiskt medvetne kålsuparen att känna sig trygg men sedan, utan att avslöja skämtet, vänder Verhoeven perspektivet. Det förtryckta offret blir en konspiratör. Den passiva martyren blir den farliga, populistiska upprorsmakaren. De onda makthavarna blir den konformistiska medelklassen (dvs de flesta i publiken) som nu plötsligt måste fly för livet. Antagonisterna blir martyrer, konspiratörerna blir offer; Verhoeven får oss att alltid heja på de onda, på ett eller annat sätt, och vi är bara vagt medvetna om det. Filmen når sin slutdestination och lämnar oss med kognitiv dissonans; vi känner oss uppfyllda, men något känns också väldigt fel.