film, Filmloggen

Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu, 2019)


Ett välgjort och välspelat romantiskt drama av det slag som har gjorts tusentals gånger tidigare, särskilt i Frankrike, men jag antar att tidens gång lämnat de filmerna i dunkel eftersom denna ganska typiskt europeiska ”stränga romans” nu framstår som revolutionerande. Tydligen är det ”konsten” som lockar (filmen handlar om två kvinnor på 1700-talet vars förbjudna romans tar sig fram i myrsteg medan den ena porträtterar den andra; ett kolstreck i taget, liksom).

Kanske är det ett tecken på att publiken nu mer än någonsin beundrar hantverk och tålamod; vi suktar också efter lugn och ro, en mobilfri värld där vi bara ser krita på en duk – eftersom alla kan fota vad som helst och lägga upp det på Instagram känns kanske porträttmåleri (att sakta skära ut rätt bild och dessutom gå efter minne, eftersom titelpersonen inte vill stå modell) som något direkt erotiskt. Specificitet, professionalism och meningsfulla syften är saker vi inte längre förväntar oss att hitta eller söka vare sig hos oss själva eller hos andra. Istället har dåligt självförtroende blivit ett så vanligt socialt smörjmedel att vi har glömt hur det känns att ha en talang. I vår subjektivistiska era, fixerad vid identitet har idén om konst som (”objektivt”?) bra eller dålig blivit en spöktanke, som en modern myt.

Den förför uppenbarligen likväl, och den skapar en desperat längtan efter något kvalitativt och meningsfullt. Som många moderna filmer är Porträtt… också en film där åskådaren får fylla i alla tomrum med vad som än behagas. Strategin är ”don’t show, don’t tell”. I slutändan händer väldigt lite i filmen (karaktärerna har inga mer djupgående personligheter, deras problem har inga djupare nyanser eller omständigheter, det romantiska narrativet är oundvikligt och inga ansträngningar görs för att göra den annorlunda från alla andra, förutom att karaktärerna säger och gör mindre än de flesta). Filmen förväntar sig att publiken ska föra filmen i hamn – vi ser vilken typ av film det här strävar efter att vara, och vi förväntas skapa den filmen i våra huvuden, även om den aldrig visas i bild. Det är verkligen inte den värsta filmen av sitt slag – filmen är faktiskt ganska fin och helt okej – men jag har redan börjat glömma den.