Sinnrik och originell kanadensisk film om ett par äldre kvinnor, främlingar för varandra, som stiftar bekantskap när deras buss går sönder på landsbygden. De tar sig till ett ödehus och spenderar några dagar tillsammans. Dialogen är mestadels improviserad och filmen är delvis dokumentär, då kvinnorna gestaltar sig själva, pratar om sina egna liv och delar med sig av privata foton från sina förflutna.
Man skulle kunna tolka den här berättelsen bokstavligt, men det är omöjligt. Inte heller är den speciellt trovärdig som dokumentär. Det är något med avskilda platser på film som skapar en känsla av drömlandskap, särskilt om de är utomhus. På film blir naturen alltid något surrealistiskt. De vackra, tysta miljöerna skapar en poesi åt filmen, ger kvinnornas liv en universalitet. Man skulle kunna tro att vi är på väg ut i Beckettland med existentialistiska klichéer och pretentiösa avgrunder. Men filmen är i stället en närgången, empatisk och humanistisk reflektion över livet och hur erfarenheter formar våra personligheter. En liten men imponerande film.