Alexander Skarsgård spelar vikingaprins på 900-talet som hamnar i exil när hans far mördas av sin bror á la Hamlet – han blir barbar i landet Rus men återvänder flera år senare för hämnd. Standardstory, med andra ord, som David Eggers förvandlar till en extremt blodig saga omringad av ett estetiskt minfält av minutiösa detaljer (det pratas något slags fornnordiska, fotot och scenografin är utstuderat till precision, färgskalan är perfekt ”svartgrå” osv). Men ju mer Eggers konstruerar stilen, desto mindre engagerande blir berättelsen; långa sekvenser lägger stämningarna, men scenerna där dramat tar plats (och karaktärerna tar beslut som ändrar på intrigen) är korta och ryckiga. Eggers förväntar sig också att vi ska bry oss om den blodige barbarens kärleksliv och så vidare, en bit kallskuren romantik han knappt verkar notera själv men som plötsligt exploderar i operatiska överdrifter som om vi ser på en grekisk tragedi; ironin i att ”vikinga-Simbas” blodshämnd föregås av att han själv deltar i massmord verkar inte framgå för Eggers, som trots all precision tycks drivas av en väldigt ytlig förståelse för sin berättelse. Filmen är mer som en demonstration av en idé om hur en film skulle kunna vara. Det borde vara filmen vi ser, men av någon anledning blir den aldrig riktigt av.