Ken Loachs andra film och stora genombrott, en socialrealistisk klassiker om en pojke i Yorkshire vars enda lycka i tillvaron är att träna och vårda en tornfalk. Fågeln fungerar som en metafor för den sköra bit frihet och lycka i en tillvaro som i övrigt kantas av tyranniska hemförhållanden, mobbing från elever och lärare i skolan och ett litet samhälle som cirkulerar kring gruvan och det övergripande samhällssystemet vars systematiska förtryck arbetar för att hålla alla dumma och elaka. Loach talar klarspråk, minst sagt, i denna arketypiskt brittiska film – stundtals kärvt men aldrig falskt; detta är en genomgående uppriktig och extremt autentisk skildring av ett samhälle, så välspelad och trovärdig att det känns som att en osynlig kamera fångat riktiga människor. Man kan ha synpunkter på Loachs dragning åt det hopplösa, och vad det har för innebörd för de politiska poängerna (visst går det att finna någon sorts solid och grundläggande lycka i tillvaron även i Yorkshire?) men det är ändå oundvikligen en emotionellt överväldigande och mycket vackert gestaltad film; fantastiskt foto av Chris Menges, skådespeleriet är perfekt, den melankoliska musiken av John Cameron likaså. Den estetiska helhetsupplevelsen går igen i många framtida melodramer av samma slag, från Kieslowski till Roy Andersson. Byggd på romanen ”A Kestrel for a Knave” av Barry Hines