Historia är en berättelse. Ibland känns det som att den berättelsen blir säkrare, och mer spännande och härligt logisk, ju mindre underlag som finns.
Förhistoria, till exempel, stenåldern. Man skulle kunna tro att sådana som Anders Hansen hittat en tidsmaskin och gjort fältstudier.
Evolutionen, till exempel, som förutsätts ha inbyggda ”syften” och ”funktioner”.
Vi vet egentligen ingenting om de här sakerna.
Själv undrar jag till vilken grad avundsjuka och girighet fanns på stenåldern, till exempel. Fanns dessa saker överhuvudtaget? Kan förstå om hoardern Ugg blev dödad av Ork och Bork och de andra som behövde överleva. Varför ska Ugg ha allt själv? Girighet? OK, kanske. Avundsjuka? Inte när det gäller överlevnad, väl? Avundsjuka förutsätter att man redan har vad man behöver. Det hade man ju aldrig förrän nyligen.
Men frågar man en ”vetenskaplig” författare som Matt Ridley, som också råkar vara stockkonservativ libertarian tillika bankordförande och viscount och Member of House of Lords och hela faderullan, så var hoarding inte bara något som existerade på stenåldern utan det var rentav ”tabu”. Hoardern fick finna sig i att få sitt liv hotat. Ridley menar att hoardern av någon anledning fann sig i det här, att det var en fråga om ”tolererad stöld”, och att detta kan förklara varför stenrika människor accepterar att betala så mycket i skatt.
Undrar du hur det var på stenåldern?
Hitta på något.
Det verkar funka för de flesta.
Så jag tänker på alla vittnesmål från Sovjet och DDR, människor som en gång levt i mer eller mindre ”slutna” samhällen och sedan kommit till den ”fria” världen. Ett tyskt begrepp från det forna väst är ”ostalgie”, det vill säga DDR-nostalgi. Inte kan väl sådant finnas?
Jodå. Det finns gott om människor som upplever att det slutna samhället, trots sina brister, också skapade säkerhet. Jobben var förutsägbara men fanns. Det fanns mindre avundsjuka och girighet för det fanns ingenting att vara avundsjuk eller girig över. Det skimrade ingen förförisk färg-TV i grannens lägenhet.
Det är inte svårt att misstänka, åtminstone gör jag det, att man kan säga liknande saker om forntidens mänsklighet. Kanske det är den sista av Rousseaus stora humanistiska poänger att ännu inte motbevisas – att någon grad av korruption uppstod i människans natur i och med att hon utvecklade en mer avancerad form av handel. Till den mån avund och girighet fanns innan dess så måste förutsättningarna ha varit så annorlunda att begreppen inte ens har samma definitioner. Det är alltså inte människans natur att vara girig eller avundsjuk. Det är däremot en del av naturen som människan skapat. Det finns en skillnad.
Men den tanken förefaller faktiskt vara tabu.