Kathryn Bigelows första satsning på krig och politeia visar upp hennes kusliga brist på ideologisk närvaro – senare förtydligad i The Hurt Locker, Zero Dark Thirty och Detroit, vilka alla är ”no lives matter”-filmer – här genom att göra vad som praktiskt taget (med undantag för en plikttrogen epilog) är en sovjetisk propagandafilm från 1920-talet i ett toppmodernt modernt Hollywoodpaket (eftersom det kan göras, inte för att det tjänar något syfte att göra det). Det verklighetsbaserade ubåtsäventyret med kamrat Qui-Gon och president Ford var alldeles för intensivt och ”vuxet” för den redan nog så shellshockade amerikanska publiken anno 2002, men svaga intäkter i resten av världen föreslår också att de flesta tyckte denna film var rätt seg.
Vilket den är. Problemet är inte de dåliga ryska brytningarna eller Bigelows visserligen imponerande hantverk (det är tänkbart att det skulle ha fungerat bättre några år senare; det känns som en film som svarar Irak, inte 9/11) utan det enkla faktum att berättelsen är inte tillräckligt bra. Den förklarar kruxet i de första scenerna (pressad partilojalist måste ta kommandot över en defekt kärnvapenubåt där den ursprungliga befälhavaren, som är kvar ombord, var en ”folkets man”) varpå resten bara blir en mycket lång drapa av utfyllnad. Det borde komma en twist någonstans men det bara maler på… sedan ändrar karaktärerna plötsligt inställning utan anledning i slutet.
Passande nog producerades K-19 av National Geographic (vilket gör det till en mycket dyr ”indiefilm”) som om det hela bara är en händelse lika god som någon annan; den kan dokumenteras lika könlöst och sakligt som ett naturfenomen, är tanken. Attityden känns typisk för Bigelow; vi låtsas att det inte finns något att säga om det hela. Vi som har möjlighet att göra det köper oss ur ekvationen. Vi ska acceptera att historia som förvandlats till betydelselös underhållning medan vi säljer bort våra egna ideologiska instinkter. Allt är ”intressant” eller ”inte svart och vitt” men i slutändan ska vi vara trygga i vetskapen om att det ”har inget med mig att göra”.