film, Filmloggen, omsett

Världen räcker inte till (The World Is Not Enough, 1999)


Om Tomorrow Never Dies var en ny Moonraker så är Världen räcker inte till som dess Ur dödlig synvinkel, en Bondfilm som direkt signalerar att detta kommer att bli Bond back to basics, med actionscener lika flådiga som sammanhängande och teman som är jordnära och relevanta.

Men Världen räcker inte till är mycket mer än bara den standard-Bond som många ser i den. Manuset (debut för 007-veteranerna Purvis & Wade) börjar som en vanlig Roger Moore-utflykt men ökar snabbt insatserna med en attack mot MI6-byggnaden och en fantastisk jakt över Themsen, vilket förbereder oss för en berättelse som är mycket mer personlig, med en M ute på fältet och en skurk djupt intrasslad i sina statliga angelägenheter. Olja och pipelines (eller kaviar, för den delen) är inte tillfälliga plot-points (och av någon anledning känner jag att de aldrig skulle hänvisas till idag!) och ännu bättre är att den ”anarkistiska” skurken som vill rita om världskartan (spelad av Robert Carlyle som Frankensteins monster, ledsen och ensam här i världen) är bara ett villospår. Det är den perfekt namngivna Elektra King (Sophie Marceau) som (precis som Elektra i det antika Grekland) är den hämndlystna dottern till kungligheter. Det är definitivt något incestuöst på gång i hennes småsjuka förhållande med Carlyle, som blir hennes Orestes, och deras komplott mot ”västerlandet” har mer att göra med att säkra familjedynastins ära, i en komplott vars främsta mål är deras symboliska mor (M). Marceau är som en burlesk Medea; dekadent, kinky, liksom svängandes med mörka slöjor varje gång hon rör sig och helt och hållet galen. Ändå utmanar hon Bond inte som en demon utan som en politiker; hon kommer från gamla pengar, hennes arv är knutet till M:s, hon är Ian Flemings ”prisknull” som han inte har råd med. Även om det är gömt mellan scener (och bara kan listas ut genom uteslutningsmetoden) så ligger de med varandra för att hon förför honom. Han erkänner att han helst skulle slippa. Hon är ovanför hans liga.

Som om det inte var nog så kommer alltihop dränkt i förföriskt högborgerlig scenografi och sublima champagnefärgade toner; Världen räcker inte till kan vara den mest tematiskt komplexa av alla Bondfilmer, och det är därför jag verkligen älskar den, oavsett om den lider i andra delar. All heder och ära till Denise Richards men hon kunde inte ha varit vad manuset letade efter. Vi pratar om en torr och genialisk ingenjör som ”aldrig tittar på män” och har det nördiga namnet Christmas Jones – det påminner om figurer som Holly Goodhead och Pussy Galore; något jordnära att balansera ut Morceaus grandiosa dominatrix. Jag kan inte tro att de inte kunde fått Natascha McElhone eller Saffron Burrows eller Claire Danes eller Kate Beckinsale eller till och med Calista Flockhart eller Reese Witherspoon… hur som helst! Ett större problem är hur producenterna förlitar sig för säkert på den urvattnade formulan, vilket ger filmen en sorts onödig lättviktighet, en brist på central angelägenhet (vilket eventuellt kan sägas gälla för alla Brosnans Bondfilmer).

Samtidigt minns jag själv när jag såg den här på bio, vad Bond var och hur världen såg ut. År 1999 var en Bondfilm fortfarande ”bara” en Bondfilm. Det är lätt att glömma alla skutt i utvecklingen som Craigeran har fört med sig. Men med tanke på att så mycket i den här filmen är så bra är det synd att hela paketet inte är tillräckligt starkt för att matcha de allra bästa i serien. Men det är bra nära.