Ett vykort från den ”punkiga” DV-trenden kring millenieskiftet – den retroaktivt spännande tiden då det kändes som att en digitalkamera plötsligt kunde döda fascister. Film är lögn, video är verklighet! Medan dokusåpornas TV-fönster kastade sitt sterila sken in i vart och vartannat tonårsrum så gjorde rebellerna konst på kassett. Det hela kändes egentligen ganska torftigt när det begav sig, men nu så här i efterhand tycker jag det är en ganska fascinerande estetik.
Asia Argentos Scarlet Diva, som jag har för mig sågades rätt ordentligt (av de få som såg den), har fått något sorts retroaktivt anseende eftersom Argento ju var en av ledstjärnorna bakom metoo (med eller utan ytterligare bakslag) och redan här iscensatte en sekvens som gestaltar Harvey Weinsteins våldtäktsförsök i ett hotellrum. Uppenbarligen självbiografiskt. Det bidrar till att ge filmen en distinkt personlighet, även bland allt cringe och knas.
För ändå. Personlighet hade den här filmen till att börja med. Det finns något gränslöst grandiost i den narcissistiska självupptagenheten om ”storyn”; Argento spelar alter-ego (om än snäppet mer känd, verkar det som?) vars liv är ett ränneri av galor och fester; ibland är det svinsnajdigt och ibland hänger de och typ röker crack vid något vattentorn som uteliggare (?) Hursomhelst blir hon övertygad om att hon är förälskad i ett australiensiskt one night stand… vet ej varför. Hon försöker tydligen hitta ett sätt att bli regissör, för många dialogscener går ut på att hon säger ”I wanna direeect!” utan att någon verkar ge henne en chans. Istället försöker alla bara ligga med henne. Själv är hon också kåt som en räv, och har inga problem med att vika ut sig hipp som happ, men det är såklart på hennes egna villkor.
Det är också en film gjord inte bara av utan för Asia Argento själv. Det påminner inte så lite om experimentella hand-ins på gestaltande skrivarskolor. Processen, inte resultatet är det viktiga, då hon söker efter en identitet och ett uttryck bland dessa oerhört egomaniska, tomma och navelskådande pretentioner. Såklart finns det också stora guldkorn mitt i alltihop, insikter och sanningar som inte går att förneka, och det är såklart aldrig någonsin förljuget. Det är från hjärtat alltihop och fullt med kött.