Alla älskar en underdog, så det är inte förvånande att The Living Daylights kommit att bli liksom den ”officiellt underskattade” Bondfilmen. Efter den mycket överkokta Moore-perioden är den karga och något spartanska estetiken i Daylights lätt att uppskatta, även om jag tycker att den är svår att direkt älska. Den spelar för mycket försvarsspel och kopplar aldrig riktigt till en ordentlig historia. I stället är handlingen en uppsättning lösa omständigheter som formulerar sig själva allteftersom filmen pågår. Det ger filmen en övergripande karaktärslöshet och det har ärligt talat tagit mig många omtittar för att ens komma ihåg mycket av vad som händer i den.
Därtill kompliceras saker av att Timothy Dalton går alldeles får hårt in på den motvilliga delen av Bonds person, vilket gör honom svårsmält. Kanske gjorde det saken enklare för Dalton själv, men det är svårt att se en ny Bond-skådespelare som går runt och verkar besvärad hela tiden. Dessutom är hans romantiska sida ännu mer kyskt faderlig än vad Moores var. Jag antar att han vill sätta tänderna i Bond som han var i Flemings första bok ”Casino Royale” (en sorts ”dicklit”-roman, där Bond blir kär och aldrig ens velat bli agent till att börja med) men alla andra i produktionen jobbar för Cubby Broccoli, vars Bond uppenbarligen befinner sig i diffusas territorier i slutet av 80-talet.
Ändå gjorde de alla en tight, trimmad, snygg Bondfilm som är lätt att se och ännu lättare att somna framför. Inte för att den är långsam eller tråkig, utan snarare sublimt medioker och genomgående snygg och prydlig. Det finns ingen sensorisk input – det är som en Bond-semester där man aldrig riktigt lämnar hotellrummet. Det är bra som variation, och det fungerar utmärkt som en palettrensare, men som en fristående Bond-film vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till.