Den enda Bondfilmen med Roger Moore där man kan föreställa sig att hans Bondregim kunnat gå åt ett helt annat håll – mot det okända, mot det originella! Eller, tja, historien är kanske mest en tripp tillbaka till Fleming/Connery, men John Glens buffliga regi ger filmen en helt annan typ av elegans än vad 60-talets Bondfilmer hade. Det här är en sådan där torr avvikelse som filmserier då och då visar upp – en varken-eller-film, något positivt neutraliserat och sakligt. De lockar mig alltid av någon anledning – jag tror att det har att göra med att de inte försöker imponera på en, och inte erbjuder någon gigantisk show när det gäller stunts eller effekter. Man uppmuntras till att ägna mer uppmärksamhet åt vad som faktiskt pågår i bild. För mig en perfekt skokastare; en film som gör mig nöjd, inte överväldigad.