Om George Lucas någonsin verkligen ville göra en rymdopera, är Revenge of the Sith den bedriften – en gigantisk kulmen inte bara av historien han berättar utan av hans filmskapande som sådant; det här är film gjord helt på författarens egna villkor, den kan inte bedömas i linje med något annat. Star Wars själva lore är nu grundstommen i hela estetiken, varför Episod III också är solkärnan i Star Wars-eposet och så otroligt singulär och absolut ren i sin kraft. Det är inte en fråga om en blott ”självsäker” film – det är tal om en filmskapare som blöder in i sitt eget verk så mycket att varje ögonblick blir ett ting av essentialism; filmen är genomgående perfekt, olik allt annat i filmiska termer och den färdas rentav vidare, bortom filmer och in i mänsklighetens kollektiva konsthistoria; vi frågar varför Mona Lisa ler, vad är meningen med Akilles nederlag och vem som egentligen hade ”the high ground” på Mustafar; även när filmen hånas visar sig denna film vara mer potent som reell konst än, typ, någon annan film som någonsin gjorts; det är filmen Aeschylus skulle ha gjort, och vi förstår den som vi förstår ”Sju mot Thebe”.