Den femte Bondfilmen – den första som känns som en semester, bort från ordningen. Produktionen har en antydan till planlöshet – det finns gott om nytt blod kring den nu erkänt trötte Sean Connery, men inget pekar åt någon enhetlig riktning; vi får en fager resa i Japan via ett manus från en sagoförfattare (Roald Dahl) ihop med regi från en hip swingin’ London-bloke (Lewis Gilbert) plus Donald Pleasence, som gör Blofeld till något taget ur en monsterfilm från Universal. Det enda som håller filmen flytande tycks vara pengarna som kastats på den (Ken Adams scenografi är särskilt minnesvärd). Det hela mynnar ut i mekaniska behag. Alltjämt behag.