Spielbergs bokstavliga monstersuccé får allt annat från 1993 att verka gammalt och har kommit att bli en av de mest populära filmerna någonsin. Den inte så blygsamma handlingen: En naiv entreprenör (lysande spelad av Attenborough) tänker öppna en park med något udda ingredienser: Levande dinosaurier! Då en människa dött under arbetet skickas några experter dit för att godkänna produktionen – olyckligtvis uppstår ett strömavbrott och alla dinosaurier löper amok.
Spielberg vet precis hur han ska bygga upp stämningen och spänningen, för att sedan växla om till perfekt klippta actionscener i non-stop-tempo – det hela är symfoniskt filmskapande, precis som Hajen, Jakten på den försvunna skatten och E.T, även om det lite lösryckta manuset (småslarvigt efter Michael Crichtons ”Urtidsparken”) gör att helheten inte riktigt blir lika tillfredsställande. I jämförelse är detta snäppet mer en typisk katastroffilm, om än väldigt välgjord, där uppbyggnaden är lite mer spännande än avlösningen.
Kanske är det poetisk rättvisa att detta också blev den sista gången en Spielbergfilm gjorde ett sådant intryck att själva industrin förändrades – här i specialeffekterna, som blev sista ordet i Hollywood vad gäller datoranimation. Dinosaurierna framstod som praktiskt taget livs levande och produktionens storlek och framgång ritade om kartan för hur blockbusters finansierades i Hollywood.
Man ska därmed sagt inte underskatta den blygsamt lysande skådespelarensemblen – notera särskilt Attenboroughs subilta version av doktor Frankenstein; även när John Hammond ler så är hans blick lika kallt kalkylerande som en velociraptor. Bara när hans kära dinos blir hotade tappar han greppet – jag är övertygad om att han aldrig planerar att stänga parken, och det är lustigt att han inte går samma öde till mötes som i Chrictons bok.
Det är synd att liknande subtilitet inte återfinns i den rika tematiken. Det finns idéer här kring evolution, föräldraskap, överlevnad som filmen inte riktigt greppar tag i; man hade kunnat tänka sig att uppföljare utnyttjat luckorna, men istället blev det besvikelser i sluttande led (jag väntar gärna ett årtionde innan jag orkar se Jurassic World: Dominion).