The Sum of All Fears är inte direkt en bra film, men en bra 2002-film, trots att mycket av dess 9/11-relevans var sånt där godtyckligt, pseudomytologiskt hittepå som man älskar att förhålla sig till i kulturkrönikor till exempel (Johnny Depp vann mot Amber Heard, till exempel, inte för att bevisningen höll utan för att något mystiskt ”vi” på något oklart sätt har svårt att på något oklart sätt ”släppa taget” om någon form av ”figur” som ”vi” på något sätt då ”anknyter” till, och detta kollektiva hjärnspöke överensstämmer med personen som i verkligheten heter Johnny Depp… ja, så måste det ju naturligtvis vara!) Med facit i hand kan man istället se faktiska tendenser. En viss ironi finns, till exempel, i det faktum att Tom Clancys roman från 1991 och dess konservativa kontext (skurkarna är terrorister från mellanöstern) ”liberaliserades” i filmen (till nynazister) eftersom den arabiska terroristen ansågs vara klyschig. Men vid det laget filmen hade premiär gick såklart US of A ut i ett krig mot ”terror” (ett krig som i sin tur byggde på en hel narrativ baserad på filmklichéer). Ännu märkligare är att det nynazistiska hotet 20 år senare faktiskt känns mycket mer påtagligt än någonsin. I den här lattjolajbanslådan av ”nu passar det, nu passar det inte” har vi en konspiratoriskt optimistisk syn på Rysslands nya president (dvs. Putin, som inte nödvändigtvis verkade så dålig år 2000, när han ”valdes”) vilket återigen ger poäng till Clancy. Filmen i sig har samma fördelar som de flesta Clancy-filmatiseringar, plus minus ett par, men framför allt har jag en känsla av att The Sum of All Fears (ungefär som 1998 års Belägringen) kommer att förbli intressant som en ständigt föränderlig skrattspegel över amerikansk geopolitik, dess olika krigsäventyr och dess atomoholism; det är ungefär som plutoniumet i filmen, skiten är deras, man kan inte skylla på Kanada.
Att 2002 var ett ganska kyligt, dystymiår i Hollywood syns vidare i The Bourne Identity som måste vara en av de mest grådaskiga filmer att någonsin bli en stor hit. Missförstå mig inte, det är ett kompetent, välgjort och ofta spännande hopkok av troper men visuellt påminner den om en gammal wettextrasa. Matt Damons skitfula euroäventyr är så slaskigt att vem som helst på väg till banken en blek januaridag kan leka Jason Bourne, jagad av CIA:s ständigt ondskefulla skurkar. Naturligtvis är filmen inte så ödmjuk som den ser ut, den kommer från en global bästsäljande författare och storpamparna Kennedy/Marshall, och under den pladdriga dialogen är historien tom och lite dum. Men det spelar ingen roll, eftersom Doug Liman frestar oss med det oemotståndliga i att se människor kämpa och strida i panikläge, samtidigt som vi vet att handlingen kommer att klara upp sig, kredit debet utan problem. Vi vet detta för trots tempot och den frenetiskt neurotiske Bourne själv så verkar ingenting som händer någonsin vara en slump; intrigen består bara av ren och skär filmmekanik. Det är ett bevis på filmens kvalitet att alla i publiken intuitivt vet att de är i goda händer; det var det perfekta chill-pillet bland 2002 års mjuka, blå, drum & bass-vibbar.