film, Filmloggen

The Chant of Jimmie Blacksmith (1978)


En vackert komplicerad, australiensisk film om rasism som börjar ganska enkelt: Den utspelar sig i början av 1900-talet och vi följer kampen för en halvaborigin man som försöker leva livet på samma villkor som den vita mannen. Vi förväntar oss exakt vad vi får – rasism i ”ondskans banalitet”-form, givet förankrat i den avbildade tidens lagar och normer (filmens första scen består av en vit gubbe som tittar ut genom fönstret och yttrar filmens första replik – ”Blacks!”). Ja, men rasism är ju banalt; lika dumt och konkret som en sten, och detsamma gäller för normer och det vaga och ständigt expansiva vi kallar ”kultur”.

Sedan kommer en jäääääääävla vändning i mitten, då Jimmie begår en handling som helt uppenbart är förkastlig. Kognitiv dissonans slår till, för samtidigt som vi ser vilka omständigheter som har lett till handlingen, och vi förstår att det är en handling av tillfälligt vansinne, är vi också moraliska varelser som önskar någon form av rättvisa, en känsla av balans. Men ingen fara. Det praktiska med rasism är att du ändå inte behöver betrakta ”den andre” som en ansvarsfull, fri individ, vilket förenklar saker ner till högafflar och facklor. Det är detta samhälleliga perspektiv som gör filmen så briljant – vi må betrakta huvudpersonen som en människa, men sekelskiftets Australien gör det inte; med urverksretorik argumenterar handlingen briljant att i samhället, precis som i naturen, är makt i slutändan viktigare än moral.