Leones sista magnum opus, en stundtals överväldigande gangsterskröna som är allra bäst i marginalerna; De Niro är fenomenal som den åldrade gangstern som återvänder till New York från en lång exil. Stommen i berättelsen är ett epos som skildrar hans liv från barndomens hyss till vuxenlivets blodigare synder, tillsammans med tre blodsbröder, däribland ledargestalten Woods, som i den amerikanska drömmen ser löften om oändligt med makt och inflytande. Mycket är som höres bekant, och trots en fyra timmar lång speltid kantas filmen av oförklarliga luckor i intrigen; Leone växlar också mellan psykologisk trovärdighet och sin typiskt mytiska bildpoesi vilket ytterligare grumlar perspektivet och gör det svårt att hitta en empatisk ingång till karaktärerna, som trots allt patos förblir ganska statiska. Trots allt detta är filmen ett kraftprov som det är oerhört svårt att inte beundra Leone för; filmen är kantad av vackra, suggestiva ögonblick och de stunder då filmen begrundar minnets irrfärder och tidens gång är den nästan lika stark som italienska klassiker som Scolas Vi som älskade varann så mycket eller till och med Viscontis Leoparden. Se för guds skull filmen i sin helhet; undvik den ökända och obegripliga versionen på 139 min som är den första amerikanska bioversionen av filmen där man utan Leones godkännande kastade om alla scener i kronologisk ordning. Leones första kopia var 269 min och hans ursprungliga vision var att göra två tretimmarsfilmer. Byggd på den kvasifiktiva boken ”The Hoods” av Harry Grey.